Liv i exil

I dag bestämde vi oss, jag och Emil, för att promenera till skolan i det vackra vädret. Vi hann inte långt för än Misse slöt upp. Med en alldeles bedårande, och alldeles död, kanin i munnen. Den var ju rätt stor faktiskt, i alla fall i förhållande till Misses kropp. Emil kunde inte förstå hur Misse lyckats med detta. En sak förstod han i alla fall, att vi faktiskt inte kan ha varken kanin, hamster, marsvin eller något annat litet gulligt. Inte när vi hyser en mördare i familjen. Nej, kanin ska Emil ha sedan, när vi inte har katter längre. Med tanke på att Misse är fem år i sommar så lär det dröja.