Liv i exil

I dag, eller kväll snarare, var det dags för "family fun night" på Emils skola. Anordnad av föräldraföreningen i syfte att samla in pengar till skolan. Det lät trevligt i inbjudan; ansiktsmålning och trollkarl för barnen, öl och vin i baren för de vuxna.
Det började bra. Samlingssalen var nedsläckt och musiken lagom hög. Barnen köpte självlysande halsband och dansade och jagade runt medan vi vuxna tog ett glas vin eller en öl. Hela tillställningen skulle pågå i två timmar.
Efter en halvtimma tänds ljuset, musiken stängs av och in träder trollkarlen. En trött man, 70+. Han säger att han först ska lära barnen lite trix en halvtimma för att sedan ha trollerishow i en timma. Resten av kvällen alltså. Den första delen där han lärde barnen lite kul var väl så där, ungarna gillade det men sen...
Han bad de vuxna att vara tysta - det funkade inte... De vuxnas sorl överröstade trollkarlen. Sedan började han med halvdåliga trick som barnen snabbt ledsnade på. Efter en halvtimma hade de flesta ungar gett upp och återupptagit springandet runt i salen. Föräldrarna skruvade pinsamt på sig och jag beordrade Lukas att sätta sig bland de få barn som satt kvar, för att inte trollkarlen skulle deppa ihop alldeles.
Det var den absolut sämsta trollerishow, eller show alla kategorier, som jag någonsin sett. Vad som får den mannen att utsätta sig för något så nedvärderande fattar jag inte. Och antagligen får han inte särskilt bra betalt heller.
Vi kollade melodifestivalen på internet. Hur kan ett dansband som satt samman textrader där man rimmar klackar och motor som hackar gå vidare till andra chansen. Den enda riktiga behållningen var ju Petra Mede, hon är vansinnigt kul och en inspirationskälla eftersom hon klarar av att göra det hon gör efter 14 år sjukskrivning och skadad rygg. Jag tycker att vi skickar henne till Moskva!!!