Liv i exil

För mig skedde faktiskt inte den stora dramatiken på galan utan timmarna före. Jag hade inhandlat en burk nagellack på rea i Bodyshops butik på flygplatsen. Jag har aldrig nagellack och om jag har det lyckas jag alltid göra något innan det är helt torrt och därmed ser det för ...-igt ut från start.
För att gå med snyggt nagellack till Ryttargalan ägnade jag stort tankearbete åt logistiken kring själva nagelmålandet. Jag sminkade mig, fixade håret och, det allra viktigaste, tog på nylonstrumporna före målandet. När jag så var redo så fick jag inte upp nagellacksflaskan. I mina våldsamma försök lyckades jag fastna med armbandet i nylonstrumpan som givetvis gick i sönder. Upptäckte att reservparet också var trasiga. 17,30 fick jag slänga på mig jeans och polotröja och med glitter både på ögonlock och i håret kasta mig ut på Stureplan. OBS det var lördag, alltså väl passerat ordinarie stängningsdags. Men det fina folket som handlar i Sturegallerian har sena vanor och det tackar jag för. Butikerna var öppna. Hos Zara hängde det några enstaka par, allt var slutsålt på rean. Slet till mig ett par grå - 150 kronor. Rusade vidare till MQ, lika utplockat, slet till mig ett par svarta - 100 kronor. I vanliga fall köper jag 5-pack för 50 spänn. Nu hade jag två par, i fel storlek, för 250 kronor. Usch. Men de svarta passade och min entre på röda mattan var därmed säkrad, sicken tur.