Liv i exil

I fredags kväll stod jag i stallet bredvid "min" häst Tilly, hon är min tre dagar i veckan. Jag värmde bettet och gosade med henne och kände på hennes mjuka mule. Hon är precis så där snäll och go som Lucky var, nästan. Och jag insåg att skälet till att jag fortfarande rider är Lucky och Tilly. Jag har provat ridskola, andras hästar och tittat på en del hästar till salu men det har aldrig känts rätt. Jag förstod att intresset för mitt ridintresse beror otroligt mycket på hur hästen är. Att jag rider här i England och lägger flera dagar i veckan i stallet innebär inte att jag kommer att göra det när jag flyttar hem. Hade jag inte träffat Lucky hade jag antagligen slutat rida efter det att ungdomsåren med hästskötarjobb och kringglackande mist sin charm.
Så jag får hålla tummarna för att det någonstans i Sverige finns en häst till som är "rätt" för mig och att vi möts. För ridningen har gjort underverk med omfånget om både midja och lår.
En annan konstig sak. Jag red i paddocken och försökte återigen applicera lite Marknetaktik på ridningen, det gick bättre än första gången, riktigt bra faktiskt. Jag vet att jag sitter snett och jag försöker räta upp mig och verkligen tänka på sitsen hela tiden. Men helt plötsligt känner jag att jag har ont i käken på ena sidan. Jag har bitit ihop som en tandgnisslare utan att märka det. Jag undrar vilka signaler som styr min skeva kropp egentligen...