Liv i exil

I dag var det cirkus för mig och Emil. Det är fantastiskt roligt för barnen  med cirkus samtidigt som djurnumren ger en lite fadd smak för en djurvän. Här var elefanter, hundar, kor, grisar och gäss... Korna var "belgian blue"-stora och till misstänksamhet loja. Elefanterna är jag alltid skeptisk till, varför knatar de inte bara rätt ut, trampar på oss idioter som tyst iakttar spektaklet? Något har de fått i sig som till och med FEI skulle klassa som dopning...
Men i dag blev jag mest sur över hästarna. Åtta små pytteponnier med "lilla gubben"-teckning kom in och sprang runt runt, vände på kommando, hoppade upp med hovarna på varandras ryggar och gick i konstigt tvåbensled. Inspända som bara den och min första tanke var "vart hade de sprungit om de släppte på inspänningen?", för nu bet de sig själva i bogen. Sedan bestämde jag mig för att kolla deras öron genom hela spektaklet och de var bakåt hela tiden, även när "domptören" talade till dem. De var inte lyckliga alls.
Varför har jag då ändå betalt massa pengar för att gå dit? Jo, för att Emil 5 år inte ser det jag ser, för honom är det en magisk upplevelse. Och nu behöver jag inte gå fler gånger, båda barnen har varit på cirkus och några mer barn ska jag inte skaffa. Kalla det dubbelmoral om ni vill.
En sista undran, varför envisas de med att ha elefanter? De går runt i manegen, kliver upp på en pall, snurrar runt, viker snabeln lite tjusigt, håller varandra i svansen och går ut. Samma som cirkuselefanter har gjort i evigheter? Inte nydanande precis, släpp elefanterna fria!!