Liv i exil

I dag har Emil varit på besök på sin nya skola och jag har varit på föräldramöte. Samtidigt som det är sorgligt och frustrerande att vi inte får vara kvar på Prae Wood så är det spännande med nytt. Emil trivdes och säger att han nu är storebror eftersom han går på den stora skolan. Så storebrorskapet har inget med yngre syskon att göra, det har med stora skolor att göra. Så, nu vet ni det!!
I går var jag och Stina hemma hos Kyra och klappade Max, och Tip Top och lite andra sagolika hästar. Och vi såg Kyra rida och träna andra. Sådana dagar som igår så är det faktiskt alldeles sant att jag har världens bästa jobb. Inte bara får jag komma hem till en av mina idoler, jag får betalt för det också.
Jag och en kollega var på en föreläsning om och med sportjournalister för ett par år sedan. Då frågade Lotta Bromé, som var moderator, om de närvarande sportjournalisterna skulle tacka ja till att bli privat hembjudna till t ex Henke. Alla svarade ja, utom Annica Duncan. Distansen och objektiviteten bara flög rätt ut ur fönstret när de fick leka med tanken att vara kompis med en världsfotbollsspelare.
Jag vill inte vara kompis med Kyra eller någon annan som jag kanske någon gång i framtiden måste skriva annat än bara trevligt om. Men jag känner ändå att jag får vara fnissigt och barnsligt förtjust i mitt jobb en dag som den igår.