Liv i exil

Först en liten Tjörnanekdot för att ni ska få en föreställning av Emils uppförande vid blod och smärta, främst blod. När vi förra helgen badade hemma på Tjörn så skrapade sig Emil på något. När han kom upp på badstegen såg jag blod nere vid ankeln. Jag tänkte att kanske hinner vi till handduken innan han upptäcker det och tjut kan undvikas. Men icke! Efter ett par steg ser Emil blodet och skriker sedan över hela badplatsen, "jag ska dö, jag ska dö".
I förrgår kväll skulle Emil, i ett obevakat ögonblick, hjälpa Ture och Vicky att fördela tuggbenen dem emellan, ingen bra idé alls. Ture, världens snällaste hund som inte ens nafsade som valp, råkade bita Emil i tummen. Vet inte om han gjorde det med vilje eller om han faktiskt siktade på tuggbenet. I alla fall blev det sår på Emils hand. I går när Emil gick upp konstaterade jag att läkarbesök nog var nödvändigt. Så vi begav oss till akuten. Där satt en sur negress och såg ut som om hon hatade hela världen. Hon tog surt emot våra uppgifter, ifrågasatte somliga, såg allmänt arg ut och avslutade med att fråga vilken religion vi tillhör. Spelar det någon roll liksom, gör det olika ont i såret om man är protestant eller katolik?
Efter närmare två timmars väntan fick vi komma in till en sköterska och då skulle kompressen vi lagt på kvällen innan bort. Den hade fastnat i såret, Emils skrik när jag drog till ekade över hela St Albans. Sedan skrek han i högan sky en bra stund till bara för skrikandets skull. Nåväl, såret blev omlagt och Emil fick lite antibiotika och i dag ska han till skolan och är pigg som en mört.
Det är något annorlunda i medicinerna här än hemma, Emil blev som en speedad råtta. Jag köpte receptfria piller mot min begynnande bihåleinflammation och den är borta! Jag ska köpa med mig MASSOR av piller när det är dags för hemflytt!