Liv i exil

I dag var det dags för St Albans Göteborgsvarv, alltså ett halvt maraton. Eftersom spektaklet innebar att de flesta vägar var avstängda så var det lika bra att bege sig till parken för att titta på de hurtiga som sprang. Solen sken och vi flämtade i värmen - strongt av dem som tog sig runt.
I parken fanns det en hoppborg. För 10 minuters hopp tog de 90 pence. En pappa släppte in sina döttrar och la sig avslappnat i gräset och tryckte på mobilen - äntligen lite lugn och ro tänkte han väl. Strax kommer ena dottern tillbaka, hon vill inte hoppa mer. Varför, frågar pappa. Därför, svarar dottern. Det svaret duger inte för pappan. För nu har han faktiskt betalat 90 p, drygt 10 kronor, och därmed ska ungen baske mig hoppa i 10 minuter också. Han talar om för henne att det är slöseri med pengar. Tillslut gråter hon nästan, de andra systrarna ansluter, inte heller de har hoppat tiden ut... Jisses, sicket slöseri med pengar.
Våra killar tröttnade efter fem minuter men vi gav dem ingen lektion i ekonomi för det, tröttnar man så tröttnar man och på vissa varför-frågor finns faktiskt bara därför-svar. Till exempel varför man slutar hoppa, för barnen är livet så enkelt ibland.