Liv i exil

Denna vecka är den fjärde som Misse är borta. Givetvis vet jag att han aldrig kommer tillbaka, trots glada tillrop om att katter kan vara borta länge. Misse har aldrig varit borta längre än att ett högt MAT fått honom tillbaka. Jag har registrerat hans chipnummer här i England och Nikki, Tillys ägare, ringde runt en del när vi var i Sverige. Det finns massa mer jag kan göra, ringa kommunen, kanske har de städat upp en platt misse från vägen, ringa ägornas förvaltare, kanske har de hittat Misse i någon av sina snaror, ringa fler veterinärer, kanske de fått in honom. Men jag gör det inte, för så länge jag inte vet så kan jag  ändå litegranna tro på att han kommer tillbaka. Det är så sorgligt men trots att jag VET att han är borta för gott så kommer jag att TRO att han kommer att komma tillbaka till den dag vi tömt huset här och återigen flyttat hem till Tjörn.