Liv i exil

Ägaren till min hyrhäst tycker att mitt hemmafruliv här i England är lustigt. Och visst, det är inte som hemma precis. Små struntsaker som hade passerat obemärkt hemma blir stora och viktiga här. Har man inget viktigt för sig får man skaffa sig det liksom. I går var en sådan "desperate housewife-dag". Hantverkarna var här för att byta ytterdörr samtidigt som mamma Märta skulle transporteras till flygplatsen samtidigt som solen för ovanlighetens skull visade sig. Hundarna kunde inte lämnas ensamma eftersom vi var "between doors", den gamla var borta, den nya inte på plats. Alltså fick de följa med. Parkeringen på Stansted ligger hyfsat nära terminalen men utan skugga. Bilen parkerades, hundarna lämnades och sedan skulle mamma givetvis på toa - ligger i ena änden av terminalbyggnaden - och mamma är inte rask i benen längre. Sedan var det till att sakta traska till andra änden för att få en lapp att ge "special service" som skulle köra mamma i rullstol till planet. Men det gick smidigt alltihop. Hundarna mår bra och mamma är hemma i Kungsladugård igen. I dag ska jag ta en paus från lyxhustrulivet och faktiskt jobba ett par timmar. Sedan ska jag börja förbereda vår stora midsommarfest, vi har bjudit hela Peters jobb och några till. Det kommer att gå ungefär hur som helst känns det som i dag. Får se om helgen kan få planerna att klarna lite och kanske en viss struktur kan anas i mörkret.