Liv i exil

Peter har inte sett Misse sedan vi åkte till Sverige. Alltså fem dagar i dag. Att vår matglada, sociala och hemkära katt frivilligt skulle hålla sig undan är inte troligt. Kvar är då den obehagliga och sorgliga sanningen att han råkat ut för en olycka av ena eller andra slaget och faktiskt är borta för gott. För Lukas kommer det att vara en katastrof och stor sorg. Så än så länge vet han inget, han ska få njuta fullt ut av sina dagar här på Tjörn med alla kompisar. Jag gråter i smyg när jag tror att barnen inte ser och så håller jag tummarna och HOPPAS att Misse bara tagit en extra lång promenad. När vi kör in på vägen till vårt Englandshus nästa måndag så möter han oss precis som vanligt. Fast i mitt huvud gnager förnuftet och säger att det inte är så. Att det inte blir som vanligt igen, någonsin. Tänk att man kan fästa sig så vid en katt. MISSE KOM HEM!