Liv i exil

I dag tog jag och Lukas en promenad i skogen med våra två hundar, precis som vi gjort flera gånger i veckan sedan hundarna kom hit. Jag har anat att det kanske ligger snaror i skogen, eftersom jag förstått att det inte är helt ovanligt här. Men jag har inte riktigt tagit det för verklighet, inte för än i dag.
Helt plötsligt var Ture väck, han tror numera att han är fågelhund och det dräller av fasaner i skogen. Jag hoppade in i rhododendronsnåren med Vicky efter, helt plötsligt satt hon fast i en snara. En stålvajer formad som en strypögla där änden satt fast i en avhuggen staketstolpe för att ge tyngd. Tog snabbt loss henne och blev akut orolig för försvunna Ture. Börjar ropa och Ture svarar med gälla skall. Som tur är så fortsätter han fast vi kommer närmare, in emellan buskarna sitter även han fast men eftersom han skäller hittar jag honom. Det var riktigt, riktigt otäckt men slutade väl. Nu blir det skogspromenader i koppel hädanefter!