Liv i exil

För ett drygt år sedan sa min dåvarande chef upp sig. För ett drygt år sedan flyttade familjen från trygga Tjörn till en oviss vardag i England.
Härom sistens när jag och hundarna var ute på promenad slog det mig att jag känner mig helt som vanligt igen. Och då insåg hur högst ovanlig jag känt mig i ett drygt år.
Fast så inser jag att det gör precis ingenting alls. För hur absolut gräsligt, på gränsen till sinnesjukt, dåligt jag faktiskt mått så är jag nu en starkare människa.
Jag har inte mist några vänner, däremot har jag lärt mig att än mer uppskatta och vårda de vänner jag har.
Jag har inte förlorat jobbet, däremot har jag lärt mig att våga säga till mig själv att jag är bra. Jag är duktig på det jag gör och jag måste inte vara bästis och personlig vän med folk bara för att jag råkar ha en arbetsrelation med dem.
Jag kan välja vad jag vill ta in, jag kan radera mail, ruska av mig elaka kommentarer och faktiskt välja att inte ta åt mig. Det är egentligen sorgligt att det skulle ta drygt 40 år att inse det.
Jag har en familj och där de är där är också hemma, vare sig det är i England eller på Tjörn.
Nu, så här i backspegeln, så känner jag att jag borde tacka alla, fast av olika anledningar och en del kanske inte så där rakt ut utan mer för mig själv inombords, för att ni hjälpt mig att faktiskt för första gången känna mig säker på mig själv.
Jag är en bra mamma, journalist, vän och allt annat som ryms inom mig men med fel och brister precis som alla andra. Gilla mig som jag är eller lämna mig ifred.
Nu ska kommande vecka ägnas åt familj och vänner i Göteborg, det är så många som jag verkligen ser fram emot att få träffa. Vi ses snart!!!