Liv i exil

Så blev slutet gott till slut, i alla fall för denna gången.
För att förstå Emils grubblerier måste en kort presentation av hans vanor göras för er som inte känner honom så väl. När Emil kommer hem från skola, dagmamma, utflykt eller vad det nu kan vara behåller han kläderna på tills det är dags att gå på toa. Då åker allt av. Ska man sedan iväg igen drar han på sig byxor utan kalsonger. Fram till för kanske ett halvår sedan sprang han för det mesta omkring naken, helt oberörd av om någon såg honom. Numera får bara familjen se honom naken och knappt det.
Första skoldagen lämnade man gympapåsen i skolan, gymnastik har de sedan på oregelbundna dagar när det passar in.
Så i mitten på förra veckan satt vi i bilen på väg till skolan, då frågar Emil, "mamma när ska vi ha gympa?" "Jag vet inte, Emil, det vet bara magistern." "Måste jag byta om bland alla andra då, ska de se mina kalsonger?". "Jo, så funkar det ju men det är inget farligt", svarade pedagogiska mamman.
Så, det var där skon klämde, han var orolig för att byta om, och mest orolig för om han glömt ta på kalsonger. Samma dag hade de gympa, det var jättekul tyckte Emil, att byta om var inget läskigt alls och helt plötsligt var skolan helkul. Jag säger som de säger här, bless him.