Liv i exil

Från stora vägen och upp till vårt hus är det kanske 200 meter. På båda sidor av vägen är det vallar som är perforerade av små kaninhål. Och på vägen skuttar ulliga gulliga kaniner. De skuttar inte fort heller, igår hann Ture springa i maklig takt fram till en av dem och ge den ett litet tjuvnyp där bak innan den försvann ner i sin håla.
Här längs den lilla vägen bor vi, vår ensamstående granne som vi är ihopbyggd med och längst in en barnfamilj. I ladan huserar en stearinljusfabrik och ett företag som renoverar gamla möbler. Ingen högtrafikerad väg med andra ord. Ändå ligger det fyra-fem döda kaniner på vägen. Platta, halvätna och läskiga. Det är konstigt hur så få bilar kan döda så många kaniner, jag är oksyldig.