Liv i exil

Här i England måste man betala någon för att ta hand om ens häst om man ska iväg. I alla fall i det stall där jag står. Och det till och med om det är kompisens häst. Så en tjej som jobbar kväll två dagar i veckan betalar en kompis för att ta in och kvällsfodra hennes häst dessa två kvällar. Här finns inte ens ett uns av tänk från det jag är van vid, att alla hjälps åt, stallschema där man sätter upp sig på utsläpp osv.
Om inte jag haft all den hjälp jag hade med Lucky hade jag aldrig kunnat ha honom kvar, och flera av er betalade ju till och med för att hjälpa mig...
De första åren var Helene och Charlotta en ovärderlig hjälp. Sedan kom Helene och tog över. Kristina och Prins var vi sambos med i 11 eller tolv år. Om inte Maria funnits hade jag aldrig kunnat ha kvar Lucky när jag skaffade barn. Anna och Tina, Karin, Mela, Annie, Lisa, Johanna, Ingela, Amanda och alla andra. TACK!
Tänk vad ofta vi glömmer att visa uppskattning för dem som förtjänar det... Här där mentaliteten väldigt mycket är "sköt dig själv och skit i andra" så blir jag verkligen medveten om vilken hjälp jag haft.
Alla mina vänner, tack för att ni finns!!!!!!!!!!