Liv i exil

Jag fick ett Delicard förra veckan. Det är ett presentkort där man via nätet kan beställa mat eller annat också levereras det hem. Eftersom jag skulle tillbaka till England och leveranstiden var en vecka fick jag skippa läckerheterna och ta något annat. Ett vackert serveringsfat från Rörstrand fick det bli. Jag beställde och vidtalade grannen som lovade att lägga in paketet när det levererats till dörren.

I dag ringde en MYCKET trött och sur brevbärare. Hon kunde absolut inte hitta vårt hus och hon hade frågat ALLA grannar och de hade ALDRIG hört talas om oss. Surt sa hon att jag får hämta det på Almö Livs efter klockan sex. Jag sa att det går inte, att hon knappast talat med min enda (!) granne eftersom han vet om paketet och därför inte alls hade sett ut som ett frågetecken. Jag sa att hon troligtvis varit på fel väg eftersom alla i vårt hus omgivningar vet vilka vi är. Konstigt om Olsa, Inger, Krister, Noomi, Linda, Lotten, Pelle och alla andra drabbats av akut minnesförlust.

Mycket trött och med pust, stånk och stön gick hon slutligen med på att hon väl kunde leverera paketet till grannen, vars stora vita hus hon aldrig sett trots att det ligger granne med brevlådorna, som hon påstod att hon varit vid. När hon gör det ser hon ju även vårt hus, så hittar hon om det blir någon annan gång.

Fast jag tror inte på paketleverans för än det är utfört. Det är tveksamt om hon alls var på vår väg, i Höviksnäs, ja faktiskt undrar jag om hon rentutav kanske inte snurrade runt på Orust.