Liv i exil

Facebook är kul tycker jag. Speciellt när jag är så långt hemifrån, det är ett lätt sätt att hålla kontakten på. Många vänner har man också, en del har flera tusen, jag har någonstans mellan 100 och 200 tror jag. Och jag vet faktiskt vilka alla är även om en del inte är sådana som jag umgås med dagligdags, det hade inneburit ett väldigt hektiskt liv.

Jag läste en engelsk bok för något år sedan, relationskomedi tror jag man kan kalla den. Paret bröt upp och killen tog bort tjejen som Facebookvän, sicket i-landsproblem. Författaren ägnade ett långt stycke åt att driva med den ultimata moderna hämnden - att mista vänner på Facebook.

Ett kort tag efteråt miste jag min första vän på "fejjan", en tidigare kollega som på detta sätt tog defintivt avstånd från mig. Det tråkiga, för den som "säger upp" den virtuella bekantskapen är att den som blir puttad ut i kylan inte får reda på det. Det kommer inget meddelande, ingenting, det är först när man försöker kontakta vederbörande eller läsa på dennes sida som den uppsagda virtuella bekantskapen uppdagas.

I dag var det dags igen, en vän till mig har avslutat ett förhållande, eftersom jag sitter här på den brittiska ön är det ett drama jag följt på avstånd. I dag upptäckte jag, den ratade pojkvännen har tagit bort mig som vän, jisses, ingick jag i en trekant? Kul är att han ändå är vän med min kära make...