Liv i exil

Sist var hos Åse på en liten islandshäst i somras och nu var det dags igen.
Tilly och jag var ute på en liten skrittrunda, 30 meter av den rundan går längs en 70-väg. Där sitter jag och njuter av solen, blommorna och våren då något fordon kommer bakom oss med något lastat på sig som ger ett "flappande" ljud. Tilly blir livrädd och gör det hästar gör - flyr! På asfalt, i galopp, under ett träd som totalt förstör den lilla balans som jag kanske hade.
Jag sitter kvar en liten bit till, får ingen kontroll alls, det går snarare fortare, sedan dråsar jag i asfalten.
Hur jag dråsade vet jag inte, för jag har slått mig ungefär överallt!
Bula i huvudet - tror att det kan komma från trädet jag hade en kort och intensiv dejt med.
Blödande läpp, tror jag pussade asfalten.
Höger tumme - gör ont och är sårig.
Vänster långfinger - gör jätteont.
Vänster armbåge - blöder och gör förbannat ont.
Båda knäna skrapade, blåmärken på insidan av låren och uppskrapad höft!
Sammanfattningsvis - AJJJJJJJJJ!
De försöker inbilla mig - Peter och hästägaren och några i stallet med för den delen - att jag ska uppsöka sjukhus men det tänker jag inte göra, jag gillar inte sjukhus.

Tilly sprang hem, det är en bit men som tur var krockade hon inte med någon av alla de stadsjeepar som trafikerar vägarna runt stallet. Nu går hon i hagen och tycker livet är finemang!

Jag ska dricka kaffe, det tror jag är bästa medicinen.