Liv i exil

I dag var maffiabilen med om något riktigt otäckt. Jag funderar till och med på att tvätta bilen som tröst, då förstår ni som känner mig hur allvarligt det var. Det tog alldeles fokus från valresultat och elände.

Jag skulle ta en genomväg hem från Emils skola i morse. Det är en väldigt smal liten väg, skillnaden mot dylika vägar hemma är att här är de alltid asfalterade. Den enda grusväg jag åkt på här, som jag minns, är den sista biten efter grinden på stallets ägor.

En bit in fick vi möte med en stor lastbil, bakom oss hade vi flera bilar. Lastbilen backar och håller på och tycker tillslut antagligen att maffiabilen får plats att passera. Och vad vågar vi mot stora lastbilen, jag kör med hjärtat i halsgropen. Bör tilläggas att här är inte vägrenarna sluttande med avslut i diken. Nej, här är det som en mur av hård lera som oftast är grunden till någon häck av endera slaget.

När maffiabilen kommit en knapp meter säger det "klonk" och backspegeln åker in. Vi är så nära lastbilen att det inte går att få in ett frimärke emellan. Försöker jag fortsätta framåt hoppar bilen i sidled på någon knöl på den uppåtsträvande vägrenen. Kör jag bakåt händer inte mycket. Underlaget är så dåligt att det har mer makt över styrningen än jag. Bilarna bakom börjar backa undan och jag chansar på att bakåt är bäst. Och vi kommer undan, backar en 100 meter in på en liten väg och där går jag ut och inspekterar maffiabilen som bara fått ett litet skrapmärke på backspegeln. Kvinnan i bilen bakom ondgör sig högljutt över idiotlastbilsföraren, måste rimligtvis finnas bättre vägar för honom att kuska runt på.

Jag och maffiabilen fortsatte hemåt med Lady Gaga på högsta volym, det lättar alltid upp humöret.