Liv i exil

Jag tror ju att ni som läser bloggen främst är mina vänner men om det finns någon annan därute så får jag göra en liten bakgrund.
Min pappa bor i Ö-vik och har alltid gjort det, jag har alltid, i alla fall fram till jag var 35, bott i Göteborg. Med andra ord har jag och pappa aldrig bott tillsammans eller i samma stad. Kontakten har därmed varit sporadisk.

Igår ringde pappa från sitt hus i Portugal, somliga samlar på frimärken min pappa samlar på hus...

Han var SÅ orolig. Jan, min storebror, ska ju köra vänstertrafik med motorcykeln ända från färjan och hit. Jag har bott här i två år och kört vänstertrafik och inte har han oroats av det. Dessutom kom han inte ihåg namnen på mina barn, hans enda barnbarn.

Så, antingen är det som så att han faktiskt inte bryr sig, eller, och den tanken är lite mer skrämmande, han börjar bli lite snurrig i huvudet. För han brukar ha koll på Lukas.

Men att han gör skillnad på barn och barn och att söner betyder mer än döttrar - det är liksom uppenbart.

Storebror Jan är ett annat kapitel. Han och sambon ska komma hit. Planerad resväg var Göteborg-Fredrikshavn och sedan färjan från Esbjerg till Harwich. Igår morse ringde storebror, "jag står här på färjan, måste man ha pass?". JA DET MÅSTE MAN!!! Så, snabbt la han på och sedan hörde vi inget för än senare på eftermiddagen. Han hade kört av färjan, personalen försökte hindra honom (ni som känner Jan Banan kan säkert se situationen framför er). Hem och hämta passet och sedan ta den "något" längre vägen över Helsingborg-Helsingör, men nu är han snart här. Bara några timmar kvar.

Emil blir allt mer "Dolph-ig" i sitt sätt att tala, eller "Silvstedt-ig" om man så vill. Fast istället för att bryta på bred amerikanska så är det ju "fin" engelska som blandas med svenskan.
Bland annat har han skapat ett eget ord kring ordet svälja, det blir liksom "swolja", engelsk start, svenskt slut.

Vissa ord kan han bara på engelska, mattetermer bland annat, han "addar" och sätter saker "together".

I dag åkte vi förbi en urgammal folkabuss; "mamma det där är en caravan, för i en caravan bor man och jag såg gardiner och täcken och massa saker man har när man bor". Så, folkabuss = caravan.

I skolan går man i year one etc och han säger class, inte klass.

Och, Mr smith blir Mr Sniff - det är det sötaste av allt!!

Det har varit en händelserik helg. I fredags kom Ulrika hit och på lördag förmiddag slöt även Lotta upp. Det stora målet var terrängprovet i Badminton som var igår. Jag hade ingen kamera med, jag hade ju fotograf med mig...
Badminton var blött, lerigt och alldeles underbart.
Det har blivit lite andra utflykter också och Peter har varit med och haft kameran framme på några.

Två glada svenskor med kamerorna i högsta hugg utanför katedralen i St albans.

Vi hade sådan tur att en kör övade när vi var i katedralen, det är så häftig akustik och de sjöng så vackert.

På vår väg till flygplatsen med Ulrika fann vi en stor skylt med "piont-to-point", vi letade rätt på tävlingsplatsen och det var en annorlunda upplevelse. Precis som på Badminton var det mycket pick-nick-korgar och en av de viktigaste tillbehören verkar rosévin vara.

Mest som utsmyckning, tror jag, red två damer omkring med kläder a la 1800-tal, hästarna var hur lugna som helst.

Ett jaktlag visade upp sig, barnen fick klappa både hundar och hästar som snodde runt i visningsringen som galningar, gäller både hundar och barn...

Bland de här gröna kullarna var det point-to-point-löp.

Den här "lilla" flickan är nio månader gammal. Mannen berättade att handsken är för att hon ska sitta bekvämt, vill en så stor fågel göra skada hjälper inte handsken ett smack!

Jag hejjade på hästen med orange luva, såg bra ut efter två varv men de bröt på upploppet. Hästen Peter höll på, blåvit outfit så klart, vann.

Första varvet ledde han men andra varvet trilla han av och fick lämna banan till fots.

Ugglor fanns det också.

Det är inte lätt att fotografera hästar i full fart, här lyckas Peter fånga en på väg in i bild och en på väg ut...

I morgon blir det ytterligare en dag i fälttävlans tecken då jag och Lotta åker till Dag Albert. Hur han har det får ni läsa om i Ridsport så småningom.

I går var en eländes dag. Vänners nära har fått cancer. Vänners barn hamnar i strul. Lukas kompis blir mobbad av samma gäng som mobbade Lukas förra året. Och kvällen toppades av att Emil blev dålig i magen.
Jag hoppas att medicinen jag skaffat funkar, vilken medicin? Filmen Avatar!
Och till helgen är det Badmintons fälttävlan och på söndag terrängprov och jag ska dit med Lotta och Ulrika, men i eländets tecken är det utlovat ösregn. Tur att jag har oljerock!
Här finns varken Valborg eller 1:a maj som uppmärksammade dagar, därför tror jag att vår bröllopsdag i morgon kommer att passera obemärkt, jag tänker inte påminna maken i alla fall, 13 år har vi varit gifta i alla fall. Mina första bröllopsdagar ägnade jag åt inventering i Therese parfymeri.
Hoppas solen skiner på er i helgen där hemma i Sverige, trevlig Valborg alla!

Tog med kameran ut på hundpromenaden så här kommer bildrapport från den engelska våren. Tyvärr går inte vår lunchrunda förbi några rapsfält, de lyser alldeles gula nu.

Så kan man lägga ytterligare en helg till handlingarna. Efter den händelserika hockeylördagen var söndagen lite lugnare.

Nikki flyttade ut, hennes tidigare väldigt trevliga föräldrar var synnerligen korta i tonen mot mig och Peter - och Nikki fick ha Volvon att flytta med - förstår inte hur vi kan bli skurkar när vi är hjälpsamma? Det är märkligt hur Nikki, som är 36, framhärdar med att bo som inneboende. I det nya boendet är några av övriga rumshyrare judar, vilket innebär att Nikki inte får tillaga eller äta griskött. Jag skulle aldrig foga mig i sådant, jag förstår inte varför hon inte vill ha en egen lägenhet där man kan äta vad man vill och fisa och rapa hur mycket man vill, om man nu vill det. Men, alla är vi olika och jag borde inte bry mig!

Jag och Peter åkte till gamla huset igår för att hämta vita bilen och kolla om det kommit någon post. Hela golvet i det rum som tjänade som arbetsrum/gästrum var bortslitet - mögel, massor av mögel. Och där har jag suttit och jobbat i två år, usch och fy. Dessutom var huset återigen fullt av getingar, så det kändes verkligen att det var rätt beslut att flytta, saknar det inte alls och trivs jättebra i det nya huset. Bara en sådan liten sak som att jag sitter i köket utan strumpor, i gamla huset var det raggsockor på nästan året runt.

Vårt nya hus är lite konstigt arkitektoniskt, övervåningen är antagligen påbyggd i efterhand och är lite mindre än undervåningen. Det innebär att man från fönstren där uppe kan gå ut på undervåningens tak, det gillar Sven, katten. Igår kväll traskade han ut och kom in - med en mus i munnen - det blev lite kaotiskt en stund.

I dag fick Lukas återigen spela match med A-laget och som han spelade, han var superduktig. Blev utvisad ett par gånger men det är lite dubbelt, han är så väldigt passiv ibland så det känns bra att han vågar ta i och utmana. Det får inte bli en dålig vana bara :-)

De mötte Lukas gamla lag Slough med deras läskiga tränare som bara låter de bästa vara med och som anser att vinna är viktigast, oavsett vilka metoder man måste ta till.

Målvakten i Lukas lag var väl inte den bästa men inte blir det bättre av att motståndarlaget ger honom stryk varje gång han lyckas ta en puck.

Inte är det bra hockey att slå och bråka med motståndarna, speciellt inte när segermarginalen blir tvåsiffrig. Vad ska bevisas liksom?

På slutet fick en kille i Slough matchstraff, han fick lämna isen. Och som han bar sig åt, slog klubban i plexiglaset, skrek åt domaren, kastade stora tunga saker omkring sig utanför isen och kom in flera gånger och vrålade elakheter.
Tror ni någon sa till honom, tror ni någon förälder reste på sig och gick ner och lärde gossen lite vett? Näpp, de såg det troligtvis som något bra.

På slutet blev det massa utvisningar och tjafs, motståndarlagets hemska tränare var vansinnig och när slutsignalen ljöd och de vunnit med 13-1 lämnade de isen utan att tacka motståndare, domare eller publik. De vägrade komma in när bästa spelare skulle utses.

Föräldrarna vrålade som värsta huliganklacken och tyckte att lagets beteende var alldeles topp... Tränaren vrålade otidligheter till allt och alla och stämningen var obehaglig.

För mig som kommer från ridsporten och där det på den låga nivå jag tävlat inte finns på kartan att man vrålar varken åt den ena eller andra så står jag helt förundrad. Möjligtvis att jag kanske gått och sparkat lite diskret på transporten någon gång, kanske - eventuellt.
Vad har dessa hockeyföräldrar missat? Vad har tränaren missat? Idrott ska vara roligt, alla ska göra sitt bästa för laget? Om man sedan också vinner, bra! Men man uppför sig inte som kompletta idioter, "skämmes tamej fan", hade jag lust att säga till föräldrarna, fast de hade ju inte förstått ändå.

Så har vi lyckats ta oss tillbaka, på vår bilfärd genom norra Europa kunde vi se flygplanen flyga omkring. Fast Peter kollade, en enkelbiljett till London denna vecka kostar 6 000 kronor per pers. Så bilen var ett bra alternativ.
Vi åkte färjan till Fredrikshavn, Emil hittade flera kompisar att leka med på båten och jag läste Hypnotisören så resan gick fort. Jag vann även över Lukas i den 5-håls minigolfbana som fanns på båten.
Sedan körde Peter, från det vi kom till Danmark vid 22 till i morse klockan 6. Jag var pigg medresenär till klockan 3, då åkte ögonen igen vare sig jag ville eller inte.
Från 6 körde jag hela vägen från Belgien och till hundpensionatet i St Albans.
Det är hopplöst att bila från ett icke-euroland till ett annat icke-euroland, för oftast har man inga mynt. Och kaffe på bensinmackar i Holland och Belgien? Betalas med mynt. Toa, toalettant som vill ha mynt alternativt myntautomat. Besvärligt läge helt enkelt.
Vi åkte tågtunneln under kanalen, det var lite läskigt att köra på bilen på ett jättetåg och sedan skumpa fram i totalt mörker i en dryg halvtimma, men det var attans smidigt faktiskt.
Nu sitter jag i sängen i huset här i England, Peter sover men jag inser att jag inte kommer att somna i kväll om jag sover nu.
Lukas pluggar matte, tillbaka i vardagen i ett huj! I morgon blir det skola och jobb.

Har flygbiljett till lördag, tänkte att färjan Danmark-England blir nödlösningen. Enda som tänkt så? Knappast! Färjan utsåld :-(
Så, nu är hundarna på pensionat, Peter sitter i bilen och kör hit  - Dover-Calais och sedan Fredrikshamn-Göteborg och sedan samma väg tillbaka med oss övriga familjemedlemmar i bilen. KUL? NÄÄÄÄÄÄ!
Men vi måste ju hem.
Så det blev tre extra dagar i Sverige.

Vi människor tror att vi styr och ställer över allt. Men det gör vi INTE, just nu styr Eyjafjallajökull över det mesta i Europa. Vulkanutbrottet på Island har fått Europa att stanna. Vi kommer inte tillbaka till England, fast det är ju ingen ko på isen direkt. Vi har vårt hus och det endra "kruxet" är att barnen missar några skoldagar.
Tänk på dem som sitter fast långt bort med kostnader för hotell, förlorad arbetsinkomst etc, måste vara gräsligt.
Och något som totalt missas i nyhetsbevakningen är ju hur vulkanutbrottet påverkar Island och de som bor där, Island är ju i ekonomisk kris, hur klarar de alla merkostnader som utbrottet innebär, förlorade turistintäkter etc etc.
Ett missat flygplan är en fis i rymden i jämförelse, tycker jag.

I dag var det mormor- och farmordag. Vi tog bussen in till stan, köpte fika, bl a mums-mums och åkte till mormor. Var där en stund, skapade mer utrymme för godsaker genom att promenera genom Slottskogen till farmor. Helt underbart var det, strålande sol och folk låg på ängarna och solade och njöt.
Hos farmor blev det våfflor, grädde och sylt. Jag äter sällan grädde, därför hoppas jag att kroppens reaktion hängde på det och inte maginfluensa.
Kände mig tämligen full och med lätt magknip när vi startade resan tillbaka, hann en hållplats mellan Järntorget och Smyrnakyrkan, sedan fick vi hoppa av och gå i allén så att jag kunde spy bakom träden, mysigt - INTE! På Grönsakstorget hoppade vi på spårvagnen och tog oss hem utan vidare missöden.

Det nya betalsystemet är kasst, betalade 250 kronor på vägen in och fick tanka det med ytterligare 100 för att komma hem, är ju billigare att flyga till England t o r.

Nu ligger jag i sängen och håller tummarna för att ingen mer i familjen spyr och att jag piggnar till SNARAST!

Så har vi landat på Tjörn för en vecka hemma, eller dryg vecka blir det. Barnen har "flyttat in" hos Noomi, jag lånar hem dem korta stunder. Jag njuter av solen fast så varmt är det ju inte, Peter har sommarvärme borta i England.

Vi har haft några lugna dagar men veckan blir hektisk.
Måndag: möte med rektor inför Emils skolstart i Fridas Hage vårterminen 2011, sedan bussfärd till Göteborg för träff med mormor, farmor och farfar.
Tisdag: Kanske tar itu med deklarationen på förmiddagen. Sedan kommer Anna och hämtar mig och Emil och jag och Anna ska på ridtur på Orust, lite jobb ska vi visst hinna med också.
Onsdag: Hämta Alfred för bästislek.
Torsdag: Frissan för mig och Lukas och sedan umgänge med goa vännerna Mia och Kim inne i Göteborg
Fredag: Jag åker i ottan till Trosa, Emil är hos Bodil, Lukas hos Max.
Lördag: Tillbaka från Trosa, kanske hockeyfest.
Söndag: Om storebror vill så åker jag dit för en fika innan det är dags för avfärd tillbaka till England.

Det har varit två mysiga påskdagar. Igår kom barnens syssling Linda hit, hon är au-pair inne i London och kom ut för att äta påskmiddag med oss. Jag tog i så jag nästan storknade i köket igår. Det blev toast med lax och räkor till förrätt, lammkotletter med hemmagjord rösti och lika hemmagjord rödvinssås och en supergod chokladtårta till efterrätt. Sedan blev det film, Twilight - som var riktigt bra - och Kalle och chokladabriken. Sedan sov vi gott.

I dag var det dags för upptäcktsfärd till Greenwich, vi tog bilen - dumt! Det är många bilar i Londonområdet, nästa gång blir det tåg och tunnelbana.
Greenwich var ett fantastiskt ställe, hur stort som helst med hur mycket som helst att göra. Jag är säker på att det kommer att bli en superhäftig OS-arena för hästsporten 2012.

Här kommer lite bilder från dagens utflykt.

Härifrån utgår klockan, jag har alltid velat se stället där "klockan går rätt", eller vad man ska säga.

Orädda ekorrar charmade besökarna och fick godis som belöning.

Ekorrar och påskliljor!

Emil och Lukas under en kanon vid en av alla de byggnader som fanns i Greenwich, stället är gjort för minst tre utflyktsdagar, det fanns museer och allt möjligt förutom den gigantiska parken. Vi hade hundarna med oss och var därför mest ute.

En konstig urtavla som på ett varv får plats med 24 klockslag.

Så här fint blommar körsbärsträden

Vi kastade macka i Themsen.

Utsikt från observatoriet i Greenwich Park.

Utsikt från observatoriet, det är O2-arena som ser ut som en glob med pinnar som sticker upp.

Här kommer bilder på Emils nya sparkcykel efter morbror Jans önskemål. Och på slutet en bild på Ture som räcker ut tungan.

Jag hör till kategorin veliga personer när det kommer till åsikter i frågan huruvida kaffe är beroendeframkallande eller om det är en myt. Fast efter denna morgon/förmiddag tror jag att jag lämnar myttanken och inser sanningen, KAFFE ÄR ETT MÅSTE.

Jag vaknade alltså i morse och kaffet var slut, jag drack istället té. Sedan körde jag Emil till skolan men inte kunde jag dricka kaffe efter det. Nej, Emils skola skulle ha påskkonsert som började 45 minuter efter skolstart. Så med en huvudvärk som småstartat i bilen, när Emil varit tjurigare än vanligt, så åkte jag till gamla huset och hämtade post och en sväng till tippen och slängde skräp. Och jag var på plats i samlingssalen med marginal.

Emils skola är förtjusande rar, det är den, men alla barn ska sjunga, läsa dikter, tuta i trumpet, misshandla gitarrsträngar etc. Rektorn sa det själv "every kid that has came in touch with an instrument has to perform", måste jag tala om att det blev lååååååååååångt. Blockflöjten höll jag på att glömma, varför plågas barn i alla länder, under alla tider av BLOCKFLÖJTEN? Jan brukade bryta sönder mina, mamma fick köpa nya. Jag och Peter vågar vägra blockflöjt för våra barn!

Nåväl, Emil fick diplom och jag var stolt.

Kaffe sedan? Nej, jag hade ju hästen i dag, den kraken hade fått stå inne för att jag skulle komma och rida men den lilla konserten tog så lång tid så det blev inget med det. Mockning i turbofart sedan vägen förbi affären, kaffe och macka inhandlad sedan hem. Nu har jag snart druckit upp första muggen och huvudvärken släpper sakta men säkert.

Två andra små iakttagelser i dag:

Körde in i en rondell i dag. Den har fem avfarter, där jag kom ifrån skulle jag bara snika snabbt in och lika snabbt ut på första avfarten, en 50-graders sväng ungefär sådär. De bilar som är i den inre cirkeln på större rondeller här i England är inte det för att de ska fortsätta runt, nej rätt som det är, som målsökande missiler kastar de sig ut till sin avfart. Så gjorde en BMW i dag och vi höll på att krocka, han blev skitsur och halkade in bakom mig. Efter hundra meter hade jag glömt det hela. Någon kilometer senare kör BMWn av och jisses vad han tutade, han var fortfarande tokförbannad, är det engelskt? Bara han? Eller är BMW-ägare i allmänhet sådana? Detta är en viktig fråga eftersom Peter tycker att maffiabilen ska bytas mot en BMW när vi flyttar hem.

Mötte en skola, det var definitivt mer än en klass, tror de varit på besök i kyrkan. Noterade att lärarna hade reflexvästar men inte eleverna. Kanske brukar lärarna försöka rymma, jag vet inte. Har inte satt mig in i hur arbetsmiljön är i engelska skolor.

När vi skulle flytta ringde vi den engelska motsvarigheten till Telia, BT.
Vi bad dem flytta telefonen och bredbandet. Telefonen skulle börja funka förra måndagen och det gjorde den.
Bredbandet skulle komma igång dagen därpå - det gjorde det inte.
På onsdagen ringer Peter, då visar det sig att de slarvat bort vår beställning och Peter svär och BT lägger på. Jag ringer upp med snälla rösten, blir kopplad hit och dit och slutligen kommer jag fram, blir lovad gratis internet i en månad samt att det ska kopplas in inom fem arbetsdagar.
I tisdags ringde jag igen, då får jag svaret att bredbandet ska komma igång 7 april. Vad hände med fem dagar? Det vet de inte. Det slutade med att Peter ringde och sa upp bredbandet, ett samtal som tog cirka tre timmar med callcentret i Calcutta. Jag ringde igår och sa upp den fasta telefonen, tog bara en halvtimma.
Nu har vi bytt leverantör, de lovar att koppla in det hela den 7:e - den som lever får se.

Jag har lovat bilder på än det ena än det andra i någon vecka nu. Det har liksom inte blivit av, det har varit lite struligt, som Skifs sa i Strul.
Men, här kommer lite bilder på huset.

Dörren är i och för sig blå men Hugh Grant finns tyvärr inte här...

Emil kollar TV i soffan. Gardinerna ingår i hyran, vi ska byta ut dem vilken dag som helst, det är samma gardiner i alla fönster på nedervåningen, resultatet blir en rätt beige känsla.

Vårt gästrum, det ska röjas men just nu är det mest fyllt av saker som vår hyresgäst inte får plats med i sitt rum. Om ni tittar på bilden nedan så kanske ni förstår att vi sa upp vår inneboende, det finns helt enkelt inte plats.

Så här har vår inneboende det i sitt rum, ser mer ut som ett lager än en rum där någon ska bo. Men inom en månad ska rummet förvandlas till ett Emil-rum.

IKEA räddar de flesta situationer, här en himla bra hallmöbel som sväljer det mesta.

En del av köket, den spishäll som var här var en med tråkiga gamla plattor men en hade spruckit så vi fick en fin ny häll istället. Ja, det är chips där i bakgrunden, men det räknas som mat och inte godis här.

Här under trappan ska jag ha min arbetsvrå men just nu tillhör denna del av huset den del av vårt liv som är TOTALT kaos, när Nikki flyttat ut ska jag förhoppningsvis få ordning och plats.

Det här får vara min arbetsplats så länge.

En tyst hund välkomnar våra besökare, på insidan huserar de två mer högljudda vovvarna.

Jag hade föresatt mig att årets vårjacka INTE skulle vara svart. I dag åkte jag och Peter iväg på vårjacksinköpsrunda till Gallerian i Hatfield. Det är en stor galleria med outletbutiker. Det blev en kort kappa. Färg? Svart :-( men den är rätt fräck faktiskt.

Efteråt åt vi lite lunch och gick in i ytterligare en klädaffär där jag hittade en urläcker kappa i samma lila färg som mina dr Martens men det var så dags då. Och jag tror att det kanske hade blivit lite kaka på kaka, jag tror att jag till den svarta tar min lila scarf jag köpte när jag och mamma Märta var i Toscana.

Nu har vi gjort det - sagt upp vår inneboende. Hon har fått en månad på sig. Det är lite sorgligt - barnen gillar henne skarpt och vi har haft hemskt roligt tillsammans med henne. Samtidigt är det så att huset inte räcker till och att hon tar väldigt mycket plats på alla sätt...

Ett reklamblad med följande innehåll följde med en engelsk dagstidning:
COMMUNITIES CAN DEFEAT TERRORISM
Terrorists live amongst us when they're planning attacks. So naturally that means they'll try and conceal their activities. But sometimes they can leave tell-tale signs. Signs we need your help in spotting.

You can do this by remaining vigilant and reporting any suspicious activity to the police.

Suspicious activity could include:

• Passports or other documents held in different names for no obvious reason.
• Buying or storing large amounts of chemicals, fertilisers or gas cylinders for no obvious reason.
• Someone who travels for long periods of time, but is vague about where they're going.
• Someone behaving noticeably differently for no obvious reason.

We don't believe any call is a waste of time.
Let specialist officers decide if the information you have is important.

If you suspect it, report it.

CALL THE CONFIDENTIAL ANTI-TERRORIST HOTLINE ON, följt av ett nummer.

Bara några funderingar: Av vilken "obvious reason" har man pass i flera olika namn? Måste jag tala om för ALLA jag möter att jag ska åka hem till Sverige i 10 dagar, annars kanske jag stämplas som terrorist för att jag har varit vag om vart jag ska åka med barnen på lovet?

Gick precis igenom telefonboken på mobilen och insåg att jag har Kyra K och Laura Bechtolsheimer efter varandra i telefonlistan :-) Och hos Kyra har jag druckit kaffe i Muminmugg och hos Laura har jag druckit kaffe från "posh" kaffemaskin i deras herrgårdshus.