Liv i exil

I dag på väg hem från stallet hamnade jag bakom en likbil. Heter det likbil, bilen som kör kistan till kyrkan? Jag tror det. Ett dåligt ord tycker jag.
Den svarta bil som låg framför mig var hög med stor bakruta. I fönstret satt en Janne Långben-nalle och en stor hundnalle och tittade ut. Och bakom dem låg en grönskimrande liten kista med en superhjälte på. Jag körde bakom i kanske en kilometer men blev ändå väldigt berörd. Vad orättvist livet är att en liten människa som får plats i en drygt meterlång kista ska behöva lämna jorden.
Jag skänker en tanke till alla super- hjältar och -hjältinnor som alldeles för tidigt fått lämna oss här på jorden.
Och likbilar som kör små barn kan istället få heta superhjältebilar.

Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg smög den förre Volvo-chefen omkring på EM. Många funderade på varför, ska han sponsra någon? Vad är på G, en del journalister gick alldeles i spinn. Jag håller med Sören Gyll, Volvo ska vara svenskt, så därför var jag inte så impad, PG sägs ju vara med på ett hörn att hjälpa kineserna att köpa Volvo.
Men nu vet vi varför han var där, det var en journalist som i hemlighet antagligen var den som gick allra mest i spinn - av kärlek.
P.S. Det var inte från parets lunch jag fick vinslatten ;-).

Helgen har mest varit fylld av arbete då jag är webbredaktör och det pågår mästerskap både här och där. Två EM, fälttävlan och distansritt. Tre SM fast bara en gren, man får vara glad för det lilla, hoppning för juniorer, YR och seniorer. Unghäst-VM i hoppning; och då handlar det om tre VM - 5-, 6- och 7-åringar. Så, tror inte att jag glömt något...
Men mellan juniorerna och ungdomsryttarna klämde jag in en promenad i parken tillsammans med familjen. Här är sommarvärme och helt underbart!

Inte helt lätt att få två hundar och två barn att posera tillsammans, är man inte heller någon mästerfotograf blir bilden inte bättre än så här, tyvärr.

Emil åker sparkcykel mest hela tiden.


Vill inte vara med på bild.

Ture och Vicky i full fart.

Cool 12-åring

Fräck som få, eller...

Så här snygga barn har jag ;-)

En del av den gamla romerska muren

Ännu mera mur

Här är "vår" ände av parken, längst bort syns katedralen och det vita lilla huset i mitten är ett minimuseum där det finns mosaik från romartiden bevarad.

Nyklippt Peter

Världens bästa Ture

Lukas och Ture

Nu vill de inte vara med på bild något mer alls.

Här i England måste man betala någon för att ta hand om ens häst om man ska iväg. I alla fall i det stall där jag står. Och det till och med om det är kompisens häst. Så en tjej som jobbar kväll två dagar i veckan betalar en kompis för att ta in och kvällsfodra hennes häst dessa två kvällar. Här finns inte ens ett uns av tänk från det jag är van vid, att alla hjälps åt, stallschema där man sätter upp sig på utsläpp osv.
Om inte jag haft all den hjälp jag hade med Lucky hade jag aldrig kunnat ha honom kvar, och flera av er betalade ju till och med för att hjälpa mig...
De första åren var Helene och Charlotta en ovärderlig hjälp. Sedan kom Helene och tog över. Kristina och Prins var vi sambos med i 11 eller tolv år. Om inte Maria funnits hade jag aldrig kunnat ha kvar Lucky när jag skaffade barn. Anna och Tina, Karin, Mela, Annie, Lisa, Johanna, Ingela, Amanda och alla andra. TACK!
Tänk vad ofta vi glömmer att visa uppskattning för dem som förtjänar det... Här där mentaliteten väldigt mycket är "sköt dig själv och skit i andra" så blir jag verkligen medveten om vilken hjälp jag haft.
Alla mina vänner, tack för att ni finns!!!!!!!!!!

I dag red jag och Tilly iväg på nya vägar. Har haft svårt att hitta nya roliga vägar men i dag hade jag all tid i världen så vi skrittade runt i 1,5 timme tror jag. Hon får ju bara skritta men om det är 18 grader ute, strålande sol och man möter massa skumma saker kan man bli svett för mindre. Så när vi kom tillbaka till stallet var goa tösen lite svettig. Vad som bidragit? Lastbilar, rosa bärgningsbilar, en sportbil som de hade lindat in i tyg - det var det konstigaste Tilly sett på länge och det krävdes både övertalning och lite hjälp av spöt att komma förbi. När vi var nästan hemma och bara skulle gå på en "bridleway" över ett fält stötte vi på den största utmaningen. Cirka 20 pensionärer var ute på promenad, på fältet bredvid plöjde, eller harvade, bonden med stortraktorn och ovanför oss cirklade två helikoptrar. Pensionärerna tog upp hela vägen och hörde inte mina "excuse me" eftersom, 1, de har antagligen nedsatt hörsel p g a ålder, 2, det var helikoptrar i luften, 3, bonden och traktorn. Nåväl vi fick undan pensionärerna och kom hem ordentligt. Nu ska jag slappa hela fredagen för sedan är det webbande för hela slanten i helgen med oräkneliga mästerskap runtom i Europa.

Har precis fått brev från Emils skola. Jag får inte använda Facebook, eller andra ställen, för att lägga ut foton från Emils skola om andra barn än Emil syns. Och jag får inte kommentera Emils skola på internet. Skolan är BRA och det tycker vi ALLIHOP som har barn där. Därmed basta!

I går var det återigen för quizkväll. Laget fylldes på med ytterligare två infödingar men det hjälpte inte. Inte när man får frågor som "vilket par, som gick under nidnamnen timglaset och ägghuvudet, gifte sig 1956?" "Varför får man en grön jacka i en sport". "Vilka två musiker dog i samma flygolycka som Buddy Holly?" Jag visste inte ens att han dog i en flygolycka, tur att det finns sms och att jag har en storebror som gillar Buddy Holly och all annan musik producerad under 50-talet. Trots detta sms-fusk hamnade vi SIST! Och fick en chipspåse som tröst.
Paret som gifte sig? Marilyn Monroe och någon snubbe, grön jacka får man när man vunnit Brittish open i golf och de två som dog, det får ni fråga storebror om, det har jag redan glömt.

Jag och Emil är förkylda, det känns som om snoret har trängt ut hjärnan helt och jag är alldeles vimsig. Att då försöka läsa en 136 sidor lång proposition, plocka ut det viktigaste, ställa intelligenta frågor för att få bra citat, funkar sisådär får jag väl säga.

I dag har Emil fått sitt första, förhoppningsvis inte det sista, diplom i skolan, han fick ta emot det inför alla vid storsamlingen, assembly. Han fick det för att han målat en jättefin fisk. Den har jag tyvärr inte foto på.

Så har vi varit på quiz igen, denna gång med hjälp av Nikki. Vi hamnade i mitten, fjärde plats räknat från båda hållen. Inte illa, känns bra! Puben vi går på är geniunt engelsk, det höll Nikki med om och hon borde ju veta. När vi sitter där och "quizar" kommer en "barbershop"-kör in. De vandrar omkring på pubarna, sjunger en trudelutt, eller snarare tre, i vackra stämmor och går runt med sparbössa för att samla pengar till cancerforskningen.
Så charmigt och så osvenskt.
I morgon ska Lukas vara maskot när A-laget spelar match, det innebär fyra timmar i ishallen en lördagskväll.
Ture har fångat sin första kanin. Han åt upp huvudet först... Fick mig att tänka på sången "ingen tycker om mig för jag äter mask", visst går den så här en bit in: "först bitar jag av huvudet se'n suger jag ur kroppen".
Fast vi tycker om Ture fast han äter kaninhuvud till lunch.
Nu ska jag köpa paket till Emil, han blir fem på måndag, stor kille.
Lukas har fått fem rosa rewards-letter från skolan, sådant de glömde skicka före sommarlovet. Dessutom är han invald i skolans elevråd. Här innebär det, förutom sedvanliga elevrådsmöten, att han kan få guida besökare och sitta med vid anställningsintervjuer med ny skolpersonal. Är rätt stolt över mina tappra och duktiga killar faktiskt!

I dag var det dags för första ridturen på veckor. "Lilla" Tilly har/är halt. Den 20-åriga kroppen börjar ta ut sin rätt och till ägarens stora sorg blir det nog ingen mer fälttävlan. Skrutta i skogen och lite lätt trimning på ridbanan ibland, that's it for Tilly. Sorgligt men sant.
Nåväl, i dag stod lång skrittpromenad på programmet. Jag gillar det, då kan jag kika in i de engelska trädgårdarna och fantisera hej vilt. Jag kan rensa hjärnan, fundera på jobb, komma på lösningar på problem och en timmas ridtur i ensamhet kan lösa det som två veckors grubbel inte kunnat.
Nåväl, till duvan.
Vid vägen utanför ett hus satt en duva, helt plötsligt flaxade den till som om den skulle flyga iväg men istället landade den på rygg. Den kravlade runt och hamnade på rätt köl, tog åter sats och flög rätt in i en häck och dråsade i backen. Därefter gav den upp, den satte sig helt sonika ner i gräset. Det såg onekligen ut som om den kom direkt från puben men mer troligt är väl att den var sjuk.

1987 gick jag hästskötarkurs på Strömsholm. Tre helt fantastiskt, underbara, tokiga, galna månader som var de roligaste i mitt liv och som gav mig vänner för livet. Helt otroligt är att jag faktiskt fortfarande har kontakt med tre av dem, Lotte, Lotta och Gunilla, kram på er.
Varannan helg hade vi stalltjänst, varannan helg fick vi åka hem. Gunilla bodde i Småland och på något konstigt vis samåkte jag en bit med henne för att sedan ta mig till "Götet". När söndagens hemfärd planerades var det bara en sak som var viktig. Att hinna till Nord och Syd, gick inte det blev det ingen hemresa, vilket inte jag sörjde egentligen. Vi var alla helt sålda på Patrick Swayze och de andra i serien. Så vår vecka delades liksom in i före och efter Nord och Syd.

Så blev slutet gott till slut, i alla fall för denna gången.
För att förstå Emils grubblerier måste en kort presentation av hans vanor göras för er som inte känner honom så väl. När Emil kommer hem från skola, dagmamma, utflykt eller vad det nu kan vara behåller han kläderna på tills det är dags att gå på toa. Då åker allt av. Ska man sedan iväg igen drar han på sig byxor utan kalsonger. Fram till för kanske ett halvår sedan sprang han för det mesta omkring naken, helt oberörd av om någon såg honom. Numera får bara familjen se honom naken och knappt det.
Första skoldagen lämnade man gympapåsen i skolan, gymnastik har de sedan på oregelbundna dagar när det passar in.
Så i mitten på förra veckan satt vi i bilen på väg till skolan, då frågar Emil, "mamma när ska vi ha gympa?" "Jag vet inte, Emil, det vet bara magistern." "Måste jag byta om bland alla andra då, ska de se mina kalsonger?". "Jo, så funkar det ju men det är inget farligt", svarade pedagogiska mamman.
Så, det var där skon klämde, han var orolig för att byta om, och mest orolig för om han glömt ta på kalsonger. Samma dag hade de gympa, det var jättekul tyckte Emil, att byta om var inget läskigt alls och helt plötsligt var skolan helkul. Jag säger som de säger här, bless him.

Har ni läst boken av Marika Cobbold Hjörne? Den kom ut i början på 90-talet och handlade om en tjej här i England, hennes struliga förhållande till pojkvännen, som jag tror var fd pojkvän till och med, och till hennes mamma. Om jag inte missminner mig helt. Det är helt osannolikt att jag kommer ihåg så mycket av en bok jag läste för mer än tio år sedan ;-)
Till saken!
Jag kan förstå var Marika fann inspiration till alla de fantastiskt konstiga saker som hände karaktärerna i boken, det räcker ju att bara köra bil till Emils skola. Varför hade mannen i kostym som köade bredvid  mig vid rödljuset slitit loss kåpan under ratten? Hade han tjuvkopplat sin bil? Hade han stulit den? I kostym?
Varför är en del mammor klädda som om de ska på galamiddag när de lämnar barnen i skolan? Hur praktiskt är det att jobba hela dagarna i pumps med klackar som är 10 cm och mer?
Vad gör hemmafruarna hela dagarna? De är alltid stressade och extemt upptagna.
Varför har Emils magister bara bruna manchesterbyxor varje dag? Är det någon form av självpåhittad skoluniform?
Marika C-H gifte sig dessutom med någon ur de högre stånden där jag kan tänka mig att man får ännu mer stoff!
Jag tror att jag ska ta och läsa om boken, nu när jag bor här, då kanske det som jag tyckte då var alldeles overkligt syns helt normalt. Med brittiska ögon mätt då förstås.

Roade mig med att kolla lite Ryan Air-priser, inte åt mig utan åt er! För att ni ska komma hit. Till exempel kostar flygbiljetten hit bara 55 kronor mellan den 31/10 och den 5/11. Vad stoppar er?

Det som började så bra förra veckan känns inte alls lika uppåt i dag. Emil tycker att dagarna i skolan är långa, och där kan jag bara hålla med - 8,40-15,10 är tufft för en kille som knappt är fem år. Han kan inte namnen på några kompisar och säger att han helst leker ensam. Han förstår inte alls varför han inte får vara med sina kompisar på den gamla skolan och allra mest längtar han till "lilla blå" och Alfred, Elias, Filippa och alla de andra kompisarna på Tjörn och sina favoritdagmammor. I morse grät han hela vägen till skolan, fy fasen vad det gör ont i mig. Jag hoppas verkligen att han ska bli gladare vad tiden lider. Vi får ge det en vecka eller två och sedan fundera över alternativen.
Lukas verkar dock nöjd och glad med skolan hittills och jag håller tummarna för att mobbarna från förra läsåret inte går på Lukas igen.

Här på bilden ser ni vår gästbok, den bor på mormors gamla Singer symaskin bredvid mina älsklingstomtar. De är inga jultomtar utan "bara" tomtar och får därför vara framme året runt. Någon frågade hur många gäster från Sverige vi haft här i England och jag tappade räkningen vid 19. Hur många har skrivit i gästboken? Kanske fem. Därför har jag nu avtalat med polisen vid Stansted, den som varit gäst hos familjen Grundberg och inte skrivit i gästboken släpps inte på planet, det är inget skämt, så är det bara! Så hädanefter, SKRIV!

Sven gillar att sova på märkliga ställen, i morse hade han tråcklat sig upp i torkställningen och sov på den nyhängda tvätten. Tydligen bekvämt, i alla fall om man är katt.

I dag har det varit fälttävlan för hela slanten. Eftersom Peter åkt hem till Sverige fick båda barnen följa med. Det var väl inte helt kul hela tiden för Emil men han skötte sig hyfsat. Jag höll kamera, två hundar och väska samtidigt som jag försökte fota hoppande hästar ståendes bland massor av publik. Det jag försöker säga är att mina bilder är kassa men jag bjuder på dem ändå. Här kommer bilder från vår underbara dag.

Den här ryttaren fick inte vara med mer.

Det var faktiskt solsken största delen av dagen och då måste man svalka sig med glass.

Emil och Ture lekte jage - tror att Ture vann.

Inget i hela världen skulle kunna få mig att hoppa detta jättehinder, det måste ha varit ett par meter brett.

Jättehindret en gång till.

Kanske bästa platsen, om man inte är höjdrädd vill säga.

Massiv stock och landa i nedförsbacke - inget för mig det heller.

Det här ekipaget fick poliseskort av banan.

Lite galopp

Emil får en piggyback av Nikki.

Åh hopp tjohej.

Om hon glömmer var hon varit har hon en tröja som påminner henne.

Den här ryttaren tävlade i turkos.

Vicky gillar öl, här slickar hon ur resterna ur min ölmugg.

Från stora vägen och upp till vårt hus är det kanske 200 meter. På båda sidor av vägen är det vallar som är perforerade av små kaninhål. Och på vägen skuttar ulliga gulliga kaniner. De skuttar inte fort heller, igår hann Ture springa i maklig takt fram till en av dem och ge den ett litet tjuvnyp där bak innan den försvann ner i sin håla.
Här längs den lilla vägen bor vi, vår ensamstående granne som vi är ihopbyggd med och längst in en barnfamilj. I ladan huserar en stearinljusfabrik och ett företag som renoverar gamla möbler. Ingen högtrafikerad väg med andra ord. Ändå ligger det fyra-fem döda kaniner på vägen. Platta, halvätna och läskiga. Det är konstigt hur så få bilar kan döda så många kaniner, jag är oksyldig.

I dag var det Emils första dag i "riktiga" skolan. Jag och Lukas lämnade honom kvart i nio i morse. Skolväska, gympapåse och matlåda hade han när han försvann med magister och klasskamrater in i skolbyggnaden. Drygt sex timmar senare var det dags att hämta honom. Lite orolig hade jag varit över hur han klarade en så lång skoldag med bara nya barn, ingen han kände från förut. Men det hade gått bra och han hade skrivit lite också. I skolväskan låg en lapp "To my mum and dad, I lowe you, Emil". Han är världens bästa och underbaraste lilla skolkille.

P.S. Märkena i ansiktet, undrar ni över dem. De fick han när han sprang och talade med Anna samtidigt. Då missade han helt trädet som stod på trottoaren - frontalkrock! D.S.

I år blir det julafton på Teneriffa. Vi bara bokade, lite så där småbusigt. En vecka med all inclusive, något som kanske aldrig lockat förr. Men nu är det högsta drömmen. Tänk att bara kunna ligga och slappa, sola, bada och äta. Barnen roas i någon sådan där barnklubb. Ingen dator ska med, knappt mobilen.
Så släkten hemma i Sverige, i jul får ni klara er utan oss, vill ni vara med oss så får ni komma hit.