Liv i exil

I Emils klass går en tuff och söt liten tjej vid namn Erin. Alla killar vill vara med henne och hon är rätt medveten om att hon kan välja och vraka. I dag efter skolan talade Emil om att han lekt med Erin, bara Erin, hela dagen. Jag frågade om han kanske var lite kär i Erin och om han kanske ska gifta sig med henne när han blir stor. "Gifta sig, vad är det" frågade han då. Jag svarade att gifta det är vad mamma och pappa är. "Jaha, när man kramas och gör kul saker tillsammans", svarade han och såg ut som om äktenskap är något han kan tänka sig i framtiden.

I dag var det dags för ridning och Mona fick följa med och titta på eländet. Med publik kände jag mig tvungen att ta i extra mycket. Dessutom stod Mona med kamera och förevigade mina och Tillys vedermödor i paddocken. Jag fick faktiskt Tilly att gå riktigt fint, i trav, galopp på den hästen har jag fortfarande inte riktigt fått kläm på. Jag tar fasta på Marknes ord att man ska försöka och det gör inget om hästen bryter av. För i galopp bryter hon av hela tiden, hon bär sig med möda i något varv på volten.
Nåja, fotona var inte så hemska som jag befarade. Jag sitter fint med händerna, ryggen är rak, blicken hyfsat lyft men benen. Jag ser ut som om jag sitter i en stol, usch vad gräsligt. I morgon blir det paddocken igen, inga stigbyglar och omvridna bakdragna ben HELA tiden. Mona tänker lägga ut bilderna på Facebook så jag får skämmas för min stolsits inför många.
Innan Mona hann resa hem gick vi på ett engelskt "teahouse", det var små bord, spetsdukar och gammeldags mysigt. Vi tog "Afternoon tea" vilket innebar underbart gott te, sandwich med ägg och majonäs, scones med grädde och marmelad och ovanpå det morotskaka. Ljuvligt gott.
Emil lyckades göra på sig, men som Mona sa, det är tur att vi inte är i Sverige för det var ingen som reagerade när sötnosen glatt meddelade oss att han gjort det stora i byxan.

I går morse kom Mona hit. Jag har varit duktig, bara kollat mailen litegrann men inte varit ute på internet. Jag har däremot en man som är sjuk och som därför surfat runt liggandes i sängen. Jag har talat med Anna på Orust, Therese har ringt och säkert någon mer. INGEN HAR BERÄTTAT!
Nu har Mona åkt till London och jag sitter vid datorn för att jobba och passar samtidigt på att läsa Annas blogg, där hon skriver att Viktoria förlovat sig. Jag som älskar den kungliga glansen, jag som frossat i skvallerskribenternas spekulationer om Daniel ska få godkänt eller inte. Jag har missat denna nyhet i ett dygn. Man kan tro att jag flyttat till bortre Asien, inte England. Varför har ingen talat om det för mig. Detta innebär att inte heller Mona vet det så jag tror att jag måste ringa upp henne! Jag önskar Viktoria och Daniel all lycka och välgång och ser fram mot ett sagolikt bröllop. När kungen och Silvia gifte sig gjorde jag en klippbok med massa bilder från bröllopet. Kanske att jag vuxit ifrån det men jag ska definitivt frossa i bilder från alla vackra klänningar.

Nu har vi botaniserat i de butikshyllor som innehåller det engelsmännen använder till sina älskade heltäckningsmattor. Valpen Vicky, som i vissa avseenden är riktigt hemsk, hade tagit en promenad upp på köksbordet i ett obevakat ögonblick. På bordet stod ett smörpaket och det åt hon upp. Och inte långt därefter kom det upp igen samma väg som det tagit ner. Nu höll hon sig inte på en lättorkad yta utan på spridda ställen på heltäckningsmattorna. Så nu har vi heltäckningsmatteskurmedel och "ta-bort-dålig-lukt-på-mattor-medel. Det finns så mycket olika varianter. Och eftersom de ställer sig mycket skeptiska till trägolv finns det massa mystiska attiraljer att rengöra dem med, ingen Grumme grönsåpa här inte. Det är faktiskt roligt att titta på sådana hyllor i affären för det visar på hur olika vi är. Här är inte mycket tvättmedelsreklam men däremot ta-bort-reklam. Det som med framgång kan tas bort med de presenterade produkterna är bakterier och lukt. Här är det inte så noga att det är rent. Bättre att kapsla in det med doftspray liksom. Förutom i köket där man använder bakteriedödande spray och servetter hela tiden.
En annan sak som de är konstiga med här är att de inte har soffbord. I vardagsrummet finns en soffa, that's it. Den behöver inte nödvändigtvis vara vinklad mot TV:n på ett tittarvänligt sätt. Hemma hos Lukas kompis står soffan mitt på ena väggen mittemot ett vitrinskåp, in i ett hörne står TV:n. Kan se framför mig hur familjen, fyra pers, knör sig ner i tresitssoffan och vrider sig 45 grader åt vänster för att titta på TV. Jag hade fått nackspärr för mindre.

I dag har vi varit och hälsat på i sjumilaskogen. Termometern visade samma grader som igår men eftersom solen gömt sig bakom molnen kändes det ganska kyligt.
Men vi hade mysigt och åt picknick vid en sjö. Synd bara att batterierna i kameran tog slut vid Puhs hus.
Emil på väg in i sjumilaskogen.

Tyvärr var inte Ior hemma.

Vilken tur att vi inte fastnade i fällan...

Inte heller Puh var hemma.

I dag är här riktigt varmt. Har suttit ute och druckit kaffe, rensat lite i rabatten och bara myst. Här kommer lite bilder.

Emil i fotograferingstaget.



Grannens lilla palats i bakgrunden.


Krokusarna har hittat upp bland ogräset.


Sven njuter.


Vicky gör det hon oftast gör - tuggar på något.

I dag var det dags för Tilly att få nya skor. Eftersom grinden in till gården öppnas och stängs automatiskt måste någon vara på plats för att släppa ut hovslagaren när han är klar. Den lotten föll på mig och Emil.
Hovslagaren var inte allt för munter. Han tittade skeptiskt på mig när jag hejjade, muttrade något och där tog vår konversation slut om den nu kan påstås ha startat över huvud taget.
Jag och Emil fixade litegrann, gosade med hundarna och tog av oss jackorna och solade medan vi väntade. En rätt behaglig förmiddag.
När så allt var klart, Tilly utsläppt i hagen och hovslagaren genom grinden, eller var det tvärtom ;-)), sms:ade jag Tillys ägarinna. Vi hade en liten sms-konversation om den buttra tysta hovslagaren varpå hon meddelar: "No he is quite a grumpy or quiet farrier but he smokes weed too so is prob just lost in his own little world!". Hovslagare som super och är opålitliga för att de är periodare har jag varit med om. Men någon påtänd hovslagare har jag inte träffat för än i dag, i alla fall inte som jag vet om.

Så har samtliga djuren varit hos den engelska veterinären. Misse, Sven och Ture skulle omvaccineras för rabies. Katterna skötte sig, som vanligt, bättre än hundarna. Våra katter är faktiskt bättre på inkallning än hundarna.
När det var dags för Vicky skulle hon chipmärkas före hon vaccinerades. Chip i, avläsning med scanner, rabiesvaccin in, fylla i mängder av papper, betala massor av pengar och sedan ut i bilen med alla djuren och dags att åka hem. Eller?
Lukas tittade på Vicky, "vad är det?", frågade han. Hennes chip hade vandrat ur kroppen lika snabbt som veterinären stoppade in det. Tillbaka in och visa vad som hänt. De hade aldrig varit med om något liknande förut. Kan berätta att nålen som man för in chipet med är JÄTTETJOCK och den fick Vicky alltså stucken i sig två gånger. Men nu är det gjort och vi är hemma igen. Snart dags för bio men först ska jag jobba en timma eller två.

England tillhör ju det moderna samhället, eller? I dag tog jag den lilla vita bilen till stallet, den har en lite gammal stereo utan CD spelare. Ljudet är så där men den funkar att lyssna på radio på - oftast.
På vägen till stallet var det fullt med gropar och varje gång jag bumpade ner i en stängdes radion av. Till slut blev det synnerligen irriterande. Vilken lättnad då att se att grannstallet lagat hålen i vägen de sista hundra metrarna. Med vad... Grus tänker ni. Grus är vad vi skyfflar två gånger om året när vägföreningen har sina arbetsdagar hemma på Tjörn. Inte i England, här var groparna lagade genom att man helt enkelt täckt dem med plywoodskivor.
Och om någon i vägföreningen läser detta, jag skyfflar inte grus två gånger om året, jag hukar i buskarna med hundarna och försöker vara osynlig, allt för att slippa. Sedan går jag ändå ut på eftermiddagen och skyfflar lite grann ändå för att jag har så attans dåligt samvete ;-))

Här är vädret normalt igen vilket innebär att våren är här. Det som göms i snö kommer upp i tö...

I dag var det dags för Londonutflykt. Varje gång tror jag innan att det ska bli så mysigt och rart och varje gång efteråt är jag lite besviken och alldeles matt.
Först begav vi oss till ambassaden för att förnya passen, barnens går ut i maj och Peters är trasigt. Där var LÅNG kö men det gick ändå hyfsat. Därefter var det raka vägen till Totally swedish, affären med allt som vi svenskar tror att vi saknar, eller något;-). Det blev Amelia, Kalle Anka, chokladpudding, lösgodis, ostbågar, ostbollar, gräddsås, torrjäst, varmkorv från Lithells, tunnbröd och skagenröra. Sedan traskade vi hela vägen till Science museum, genom Hyde Park, där snödropparna stod i full blom, en promenad på drygt en timma. Här är lov och det var inte bara vi som hade museet som utflyktsmål. Det är säkert ett helt fantastiskt museum en annan dag när det inte är överfullt av folk. Vi tog en snabb titt och sedan tunnelbana och tåg hem. Nu är det dags för kvällsmat sedan ska jag ligga i soffan och titta på TV och äta ostbågar!!

I USA betalar Ophra stora summor för att få intervjua åttlingsmamman först. Paret Pitt-Jolie får hutlöst betalt för bilderna på sina barn. Det är så det fungerar där. Här hemma är det FULT att ge någon pengar för att låta sig intervjuas, jag tror nog att ingen journalist skulle erkänna om de gjort så någon gång. Undantaget kanske cirkusen kring Christer Pettersson, fast å andra sidan är Fylking en "riktig journalist"?
Nu har historien Marklund-Mia-Antonsson-Gömda kommit till ett nytt kapitel. Mia träder fram i Aftonbladet. I går med intervju, om du läser tidningen på nätet måste du bli plusmedlem. I dag lockar de med de sekretessbelagda dokumenten, gissa, för att läsa dem måste du bli plusmedlem. Aftonbladet har också varit hemma hos Mia i USA för en webb-TV-intervju.
För Aftonbladet ligger givetvis vinsten i ökad lösnummerförsäljning, fler klick på hemsidan och därmed större annonsintäkter.
För Marklund är vinsten att hennes trovärdighet höjs igen. Men vad är vinsten för Mia, hon lever ändå där borta i USA. Genom att träda fram borde det bli avsevärt lättare för "han med de mörka ögonen" att hitta henne igen. Jag tror att för henne ligger vinsten i att hon fått betalt, men vad vet jag... Det känns som om hela historien till slut handlar om att tjäna pengar på en djupt tragisk händelse. Snart kommer säkert Mias ex att tala ut, barnen osv och ingen kommer ens att komma ihåg boken.

Har nu lyckats slänga iväg ett par artiklar så denna veckan kan sammanfattas som produktiv och lönsam. Fördelen med att skriva är att ingen ser vad jag gör, jag kan fila och pilla och greja med mina texter och ingen behöver veta hur tafflig jag kan låta vid intervjutillfällena. Här är några helt fantastiska klipp på intervjuer som går HELT fel! Ta er tid och kolla de är så roliga!!!

I dag var det så dags för tandläkaren igen. Lagningen skulle bli permanent. Som jag berättade sist har tandläkaren en TV i taket. Där rullar samma film om och om igen. I dag kom jag dock in lite tidigare i naturfilmen än förra gången. Därmed tittade jag på stora äckliga, slemmiga paddor som parade sig medan tandläkaren sprutade mig full med bedövning. Lite lätt absurt. Men frånsett det gillar jag tandläkaren här, det är mycket mysigare än hemma, så mysigt som det nu kan bli hos tandläkaren...
Så här kul blev jag som tur var inte eftersom jag var tvungen att köra hem bilen.


Nu har det snöat igen. Frågan är om det är heavy eller inte, det är inte helt lätt för en svensk och förstå hur engelsmännen tänker i den frågan. Får gå ut med hundarna och reka och sedan krypa till sängs.

I natt strax efter fyra började Ture skälla helt hysteriskt. Jag masade mig upp i bara trosorna, kom ner till köket där ljuset var på och upptäcker en man som står utanför ytterdörren... Blev inte så skräckslagen som jag kunde ha blivit eftersom Peter beställt taxi till någon timme senare och jag tänkte att det nog fanns ett samband. Släckte snabbt i köket, hoppades att han inte sett för mycket av mig och rusade upp till Peter. "Det är en man utanför köket". Peter gick ner, konstaterade, utan att prata med mannen, att det var taxin - närmare en timma för tidigt. Peter la sig igen och skulle ligga i en 10 minuter till. Då börjar mannen ringa på dörrklockan varpå hundarna får ett nytt anfall. Peter går ner och utan att ursäkta sig säger taxisnubben att han är beställd till 4,30 och inte 5 som P hävdar. Där försvann en timmas sömn som i ett nafs för mig, hundarna och barnen. "Sicken fomme" hade morfar Tage sagt om den oblyga och klantiga taxichauffören.

I dag skiner solen och livet känns faktiskt riktigt bra. Sätter mig vid datorn för att jobba och verkligen rensa bland alla artiklar som ska skrivas. Får som på beställning en till som ska göras tills i morgon. Vad tror ni händer? INGEN svarar på telefon. De få som faktiskt gör det ber mig återkomma. En ber att få ringa upp om en minut - nu har det gått fem!
Antagligen hade de alla svarat som bara den om jag ringt igår när jag valde att inte ringa... Varför är det alltid så? När jag bestämmer mig för att verkligen "tokjobba" då är alla intervjuoffer som bortblåsta, förbannad skit rent ut sagt!!!! Ibland avundas jag dem som går till en arbetsplats varje dag och gör samma sak varje dag. Jag känner mig ibland som en älgjägare i öknen, jag är på fel plats, jobbar vid fel tid och chansen till framgång är noll.

Det blev liksom inget heavy alls över natten. Lite blåst bara så att Emils skola öppnade 10. Men tidigt i morse upptäckte jag en liten äcklig typ som kröp omkring i Lukas huvud. Det blev fram med lusmedlet igen och ingen skola för Lukas. Och eftersom Emils skoldag krympt till två ynka timmar fick han också stanna hemma. Lukas har bakat goda scones till mig och Emil och strax är det dags för oss att åka till ishallen. Snart har vi varit här halvtid och tiden har ju gått rätt snabbt så det är väl bara att räkna ner... Bara våren kommer så tror jag att hemlängtan avtar. Det är attans svårt att hitta billiga flygbiljetter till i maj då jag och barnen ska hem en vecka. Om jag bara haft flygbiljetterna klara hade hemlängtan gett med sig lite känner jag.

Emils skola tar det här med snö på "djupaste" allvar. I natt varnas det för snö men mest regn och kanske storm. Därför skickade skolan i förmiddags följande mail:
"Due to the weather forecast overnight and to give everyone clarity we intend to open the school at 10am on Tuesday morning (tomorrow).
I know you will appreciate that it is terribly difficult to anticipate how things will be in the mornings during this unexpected weather and we have the safety of the children and staff at the centre of every decision we make.
If we are going to open at normal time as there has been none or little snow / or if we have a particularly heavy fall and are unable to open the answerphone and website will be updated at 7.30am so if in doubt, please check one of these after 7.35am.
 
Thank you so much for your support and patience.
Jackie Stephenson
(Headteacher)"

Så nu gäller det... ska Emil komma till skolan som vanligt klockan 9 eller är vädret så illa så att det inte är säkert för än 10 eller är det så illa att han ska stanna hemma? Varför skolan anser att säkertheten är större klockan 10 än 9 har jag fortfarande inte fattat.

Dessutom har Emil fått löss - men vi dödar dem, inte med sabadill men väl med andra medel och luskam. Precis som Madicken!!!

Som bonus får ni trädklättraren Sven.

Peter hade stängt in Misse i vedboden! Ordningen är återställd. Misse sitter nu i köket och mumsar skinka.

Vet inte om det är vädret eller vad det är men jag längtar hem. Och när hemlängtan sätter in försvinner liksom all ork. Borde jobba men får inget gjort. Borde göra administrativa saker för mitt lilla företag men gör inte det heller. Har ett gigantiskt hus här som jag skulle kunna städa - men det gör jag inte heller. Gå ut med hundarna, nä. Orken och lusten är liksom helt borta och när jag bara sitter här helt lamt blir ju inte tillvaron roligare precis. Det kanske ändrar sig när snödropparna kommer fram igen, jag hoppas på det.
Dessutom har Misse varit ute i natt och han har fortfarande inte kommit hem. För att göra en lång historia kort så blev Lukas, 11-åriga sonen, hundbiten av familjens hund för fem år sedan. Han skadades allvarligt i ansiktet. Det blev sjukhusvistelse och hunden avlivades. En god vän gav då Lukas Misse, vi hämtade honom dagen efter det att Lukas skrevs ut från sjukhuset. Misse är Lukas alldeles egna väldigt älskade katt och det är därför dubbelt eländigt om han är borta. Tror jag ska ta bilen och köra en vända och kolla dikesrener... Här ösregnar och är snöslask vilket gör det väldigt märkligt att han inte vill komma in.

I dag, eller kväll snarare, var det dags för "family fun night" på Emils skola. Anordnad av föräldraföreningen i syfte att samla in pengar till skolan. Det lät trevligt i inbjudan; ansiktsmålning och trollkarl för barnen, öl och vin i baren för de vuxna.
Det började bra. Samlingssalen var nedsläckt och musiken lagom hög. Barnen köpte självlysande halsband och dansade och jagade runt medan vi vuxna tog ett glas vin eller en öl. Hela tillställningen skulle pågå i två timmar.
Efter en halvtimma tänds ljuset, musiken stängs av och in träder trollkarlen. En trött man, 70+. Han säger att han först ska lära barnen lite trix en halvtimma för att sedan ha trollerishow i en timma. Resten av kvällen alltså. Den första delen där han lärde barnen lite kul var väl så där, ungarna gillade det men sen...
Han bad de vuxna att vara tysta - det funkade inte... De vuxnas sorl överröstade trollkarlen. Sedan började han med halvdåliga trick som barnen snabbt ledsnade på. Efter en halvtimma hade de flesta ungar gett upp och återupptagit springandet runt i salen. Föräldrarna skruvade pinsamt på sig och jag beordrade Lukas att sätta sig bland de få barn som satt kvar, för att inte trollkarlen skulle deppa ihop alldeles.
Det var den absolut sämsta trollerishow, eller show alla kategorier, som jag någonsin sett. Vad som får den mannen att utsätta sig för något så nedvärderande fattar jag inte. Och antagligen får han inte särskilt bra betalt heller.
Vi kollade melodifestivalen på internet. Hur kan ett dansband som satt samman textrader där man rimmar klackar och motor som hackar gå vidare till andra chansen. Den enda riktiga behållningen var ju Petra Mede, hon är vansinnigt kul och en inspirationskälla eftersom hon klarar av att göra det hon gör efter 14 år sjukskrivning och skadad rygg. Jag tycker att vi skickar henne till Moskva!!!

Saltet är slut i England men snön är kvar och vägarna är isiga. Mer salt har beställts, det kommer på onsdag... Känns som att det är lite sent.
Men i ett län här har man löst problemet - med bordssalt. 500 ton har köpts in. Jag ser framför mig hur massor av engelsmän springer längs motorvägarna med saltströare.

I morse kom det heavy snow och nu är det totalt stängt!!
Vägarna är knappt plogade och definitivt inte saltade eftersom saltet tog slut efter tre dagar och vi är inne på dag fyra med snö.
Emils skola är stängd. Först ändrade de till att öppna 10 istället för 9, för att alla skulle kunna ta sig dit säkert. Varför det är säkrare klockan 10 än 9 fattar inte jag. Men nu på morgonkvisten bestämde de sig för att stänga helt.
Emil var bjuden på kalas i dag, vi har köpt presenter och allt, gissa... Jo det är inställt! Varför? Heavy snow.
Här är snöblandat regn och riktigt otrevligt väder, så det är ingen mysig snö om någon trodde det.
Det roliga med engelsmännen är att de tror att vi uppskattar detta eländiga väder bara för att vi är svenskar. Att vi har något extra vattenavstötande hudlager som gör att vi inte blir blöta in på kroppen, får blåsor på fötterna när skorna och strumporna blir genomsura. Så fel de har... Jag har ett stort sår på foten som är resultatet av blöta skor i stallet i tisdags. Ingen simhud här inte.

Nu har vi hittat brevbäraren, eller han har hittat oss. Fast det var inte den vanliga... Och i morgon är han antagligen borta igen eftersom det ska komma mer "heavy snow". Heavy snow är egentligen ingenting med svenska mått mätt. Problemet här är att man bara har salt för ett par tre dagar och nu har det snöat i fyra... Alltså saltas bara motorvägarna om ens det.
I går var bägge barnens skolor öppna, i dag var Lukas skola öppen men Emils stängd, de hanterar heavy snow lite olika tydligen.
Jag och Lukas blev attans blöta om fötterna i tisdags när olyckan med hästen hände och våra tio minuter i stallet blev timmar istället. Därför är vi förkylda, kom som ett brev på posten.
Emils skola, eller välgörenhetsgruppen som består av hängivna föräldrar, ska ha en family night på lördag, lite charity liksom. Först ställde de in, för att man kan inte veta, det kan komma heavy snow. Men nu har de ändrat sig och har öppet i alla fall, heavy snow or not. Family night innebär clown och annat kul för barnen och välfylld pub för oss föräldrar. Ingen saft i plastmugg och kaffe på termos som på svenska skolkalas - tror att man kanske till och med kan värma sig med en liten whiskey!

I måndags kan jag förstå att han inte kom här var faktiskt lätt kaos och plog- och saltbilar är sällsynta här. Men igår... Då var det slask, plusgrader, tö och uppkört men ingen brevbärare. I dag har till och med skolorna öppnat men fortfarande ingen brevbärare. Alltså var är han - har de någon snöregel att de bara kör ut om det är barmark. Jag såg en brevbärare till fots igår på väg till stallet men kanske är det andra regler för de bilburna...
Förresten kom en snubbegubbe hit igår och lagade värmepumpen. Nu när den är hel inser jag hur trasig den varit. Här har varit omänskligt kallt faktiskt.
Sitter och borde jobba men har väldigt svårt att hitta motivation, sömnen var eländig i natt, vaknade massor av gånger och såg brutna hästben.
Veterinären igår var helt fantastisk. Han avlivade hästen ute i hagen med alla hästar kvar i hagen. Hon behövde aldrig flytta sig och hon behövde aldrig bli orolig. Hennes kompisar var alldeles nära, både två- och fyrbenta. Så trots allt elände så är det skönt att ha det med sig.

I dag skulle jag ta in hästen tidigt, de får inte vara ute länge när det är snö, engelskt påfund.
Tilly stod tillsammans med tre andra hästar långt nere i hagen och hon luktade och sniffade på något rött i snön. Min hjärna slutade helt fungera och jag trodde att det var en död kanin som en räv lämnat... När jag kom fram ser jag att det är en stor fläck, kanske två meter i diameter, som består av blodblandad snö. Först då inser jag att jag kanske ska titta lite på de andra hästarna om någon är skadad. Det känns som det tog min hjärna flera timmar att reagera som den ska men antagligen tog det bara sekunder.
Ser att en av hästarna har två djupa köttsår på ena bakbenet strax ovanför kotan. Inser sekunden efteråt att benet pekar åt fel håll - det är av. Får fatt i mobilen och ringer ägaren till Tilly som givetvis inte svarar, ringer upprepade gånger medan jag springer mot stallet där det finns en telefonlista. Har redan insett att hästen är bortom all räddning. Till slut svarar Nikki och osammanhängade får jag fram att "the leg is off" och också vems hästen är. Hon lägger på och ringer tillbaka snart och säger att hon är på väg och ska hämta upp ägaren på vägen och att hon ska ringa veterinär. Jag beordrar in barnen i sadelkammaren medan jag ställer mig utanför hagen och håller koll så att hästarna håller sig lugna. Ser på håll hur nedre delen av det skadade bakbenet dinglar omkring, så vidrigt.
Efter en halvtimma kommer ägaren och vi går på nytt ner till hästen där nu benpipan sticker ut en 10-15 centimeter. Ägarinnan vänder ett par meter från hästen och rusar iväg. Veterinären dyker upp ganska snabbt, han tar en titt, talar lite med ägarinnan och hämtar sin bil och ger hästen en spruta så att hon somnar in.
Hästen var lite till åren och jag tror att hon haft den länge, vilket absolut vidrigt sätt att behöva ta avsked av sin älskade häst. Jag har inte riktigt fattat det än men bilderna på näthinnan kommer att sitta kvar ett tag, det tror jag i alla fall.
Tur i oturen var att jag kom, att Tilly stod nära henne så att jag upptäckte skadan och att veterinären var snabb, jag tror inte att det kan ha gått mer än 1,5 timma från det att hon skadade sig tills hon fick somna in.

Här är snö, ganska mycket men inte extremt på något vis. Men för London med omnejd är det mer än nog. Barnens skolor har varit stängda i dag och kommer att vara det i morgon med. Varför de måste stänga förstår vi inte riktigt men det är ganska skönt. I London har inga tunnelbanelinjer gått under dagen, inga bussar och de flesta myndigheter, rättsinstanser osv är stängda. Brevbäraren har inte varit här och han har varit här varje dag, förutom söndagar, sedan vi flyttade hit. Om inte han kommer då är det allvar.
Peter körde på jobb ett par timmar bort i dag och hem igen, det ska inte gå att göra så i detta väder men han lyckades, engelsmännen kliar sig i huvudet. Hon som äger hästen har fem minuter till stallet i vanliga fall, i dag tog det henne tre timmar fram och tillbaka och i morgon ska jag dit...
Bilarna har inte dubbdäck och hästarna inga broddhål så någon härlig galopp över fälten blir det inte - fasen också :-((
Och att jag skröt med att här är vår... Ja, det får jag väl äta upp nu. Fast snödropparna finns ju kvar, de har bara gått och gömt sig litegrann.


Det här var i förmiddags - det har snöat i ett sedan dess men nu tror jag faktiskt att det slutat!

Här är snökaos och skolorna är stängda. Snödropparna har gått och gömt sig. Hundarna var i alla fall lyckliga på den lilla morgonpromenaden.

Jag har äntligen börjat gilla Facebook. Om man struntar i alla quiz och liknande och använder den till det den är mest lämpad för. Att hålla kontakten med vänner och dessutom få ny kontakt med saknade vänner som försvunnit på vuxenlivets väg.
Men i dag fick jag en obehaglig känsla. En av alla roliga saker man tydligen kan ägna sig åt är att svara på frågor med antaganden om sina "vänner". Jag fick en hint om att min gamla klasskamrat, som jag tror att jag inte träffat sedan den där junidagen -83 då vi lämnade Sannaskolan, har svarat på en fråga om han tror att jag någonsin betalat för sex. Jag kan inte se vad han svarat för det är fel på sidan, men oavsett. Vad är det för otroligt konstig fråga att ställa, och att svara på, om någon man inte träffat på 26 år... Nu tror jag inte att min skolkamrat tror om mig att jag gjort det, betalat för sex, men jag tycker ändå att det är lite obehagligt faktiskt.