Liv i exil

I går skulle Therese eka vändas, den "bor" i vår carport. Jag frågade världens bästa granne Olsa och han kanske kunde hjälpa till när det var dags. Helt plötsligt hörs en massa väsen utanför och Therese är inte där än. Då har Olsa dragit ut sonen och hans lan-kompisar för att vända båten åt oss. Jag blir så lycklig av att vi har världens snällaste grannar.
I lördags ringde Lotten och bjöd oss på världens godaste lasagnemiddag som Pelle lagat.
Ingrid kom hem och hjälpte mig dricka upp vinet i fredags.
Inger och Christer hade satt på värmen i huset åt oss.
Lilla Linneas, ett år i dag GRATTIS, leende.
Att få läsa GP på morgonen vid köksbordet hos svärmor och svärfar i Göteborg medan ungarna syndar med nutellamackor till frukost.
Sådana små saker gör mig lycklig och alla de små tingen gör att jag älskar att bo här i Sverige, på min lilla ö, där alla människor som gör mig lycklig finns.

För ett drygt år sedan sa min dåvarande chef upp sig. För ett drygt år sedan flyttade familjen från trygga Tjörn till en oviss vardag i England.
Härom sistens när jag och hundarna var ute på promenad slog det mig att jag känner mig helt som vanligt igen. Och då insåg hur högst ovanlig jag känt mig i ett drygt år.
Fast så inser jag att det gör precis ingenting alls. För hur absolut gräsligt, på gränsen till sinnesjukt, dåligt jag faktiskt mått så är jag nu en starkare människa.
Jag har inte mist några vänner, däremot har jag lärt mig att än mer uppskatta och vårda de vänner jag har.
Jag har inte förlorat jobbet, däremot har jag lärt mig att våga säga till mig själv att jag är bra. Jag är duktig på det jag gör och jag måste inte vara bästis och personlig vän med folk bara för att jag råkar ha en arbetsrelation med dem.
Jag kan välja vad jag vill ta in, jag kan radera mail, ruska av mig elaka kommentarer och faktiskt välja att inte ta åt mig. Det är egentligen sorgligt att det skulle ta drygt 40 år att inse det.
Jag har en familj och där de är där är också hemma, vare sig det är i England eller på Tjörn.
Nu, så här i backspegeln, så känner jag att jag borde tacka alla, fast av olika anledningar och en del kanske inte så där rakt ut utan mer för mig själv inombords, för att ni hjälpt mig att faktiskt för första gången känna mig säker på mig själv.
Jag är en bra mamma, journalist, vän och allt annat som ryms inom mig men med fel och brister precis som alla andra. Gilla mig som jag är eller lämna mig ifred.
Nu ska kommande vecka ägnas åt familj och vänner i Göteborg, det är så många som jag verkligen ser fram emot att få träffa. Vi ses snart!!!

Redan förra terminen när det var en hälsa-på-nya-skolan-dag träffade Emil Cory och tycke uppstod. Corys pappa är svart och mamma vit. Cory har oregerligt hår och ser ut som barn ser ut mest. Emil säger att Cory är en tjej och jag har inte funnit någon anledning att ifrågasätta. En dag var Lukas med i Emils skola och han var tvärsäker, den där Cory är en kille. Men Emil vidhåller, Cory är en tjej.
I dag var det utvecklingssamtal och magistern berättade att Emil gör bra ifrån sig, han behöver bara öva siffror lite extra. Och så frågade han om Emil har fått några vänner och Emil svarade att hans allra bästa vän är Cory. "Yes, Cory's a nice boy", sa magistern... Och eftersom magistern 1, är just magister i klassen och 2, har gått i skolan tillsammans med Corys mamma så får man anta att han vet.
Så Emils bästa tjejkompis har helt plötsligt Emils bästa killkompis, men helt övertygade, det är varken Emil eller jag.

I dag for jag iväg med lille Emil i vanlig tid till skolan. Peter och Lukas åker lite senare. När jag kom tillbaka var Lukas fortfarande hemma med tårarna rinnandes efter kinderna...
I fredags åkte han direkt till en kompis efter skolan, vi diskuterade huruvida han skulle ta med klädombyte eller inte. Skoluniform på fritiden är ingen höjdare. Han tog med andra kläder fast jag tyckte att han kunde strunta i skor. Men se det gjorde han inte. Alltså stod han här i morse utan svarta skolskor för de var givetvis kvar hos kompisen som bor i en annan stad 20 minuter bort och ingen är hemma där ändå. Så det blev färd upp till stan och in på Clarks och nya skor för 450 kronor. Det är ju faktiskt helt galet att han inte får lov att komma till skolan i annat än svarta skor, det är ju inte det att han inte har skor, här står säkert fem par som är hans. Men inga svarta!

Jag vet inget om Idol, varken förra årets omgång eller den pågående. Jo, jag vet att en i juryn heter Laila Bagge och att hon visade trosorna i Let's Dance och att hon ska gifta sig med Niclas Wahlgren. Det har liksom inte gått att undvika de nyheterna om man vill läsa svenska tidningar på nätet. Saknar jag Idol? Nä, inte ett skit faktiskt.
Här i England har vi X Factor som är samma som Idol fast med annat namn. Kylie Minougs mindre kända syrra Danni är en av domarna, en annan är Sherryl Cole, gift med fotbollsspelaren Ashley Cole. Och den elaka Simon Cowell. Och en till som även är manager för Boyzone och på grund av att en av bandmedlemmarna dog förra helgen inte varit med de senaste omgångarna.
Nåväl, precis som Idol så är "the starts to be" ömsom vin ömsom vatten, mest vatten ska erkännas.
Allra bäst, enligt mig, är Olly. Igår tog han en Ike och Tina-låt och bara var BÄST.

Näst bäst är mannen med frisyren, han kan sjunga han. Är barsångare till vardags! Visst är han helskön.


Och ibland så undrar man bara, och hur tänkte de här...


Om de bara kunnat sjunga, eller varit snygga, eller charmiga... Men ack nej, inget av det fast det ska erkännas de får mig att skratta.

Så nu vet ni vad vi gör här i England när ni därhemma kollar Idol.

Fick precis Hästfolk.se, en webbtidning från Folksam. På skvallersidan kan man läsa följande:
Han har också synts ofta i Höllviken där Christel bor. Alldeles i närheten bygger paret just nu en hästgård. Ska paret månne ägna sig åt uppfödning? Christel har i alla fall fött flera framgångsrika tävlingshästar, bland annat Peder Fredricsons OS-häst Hilly Trip xx.
Christel är inget sto utan kvinna och journalist, vi får verkligen hoppas att hon fött upp Peder Fredricsons häst, inte fött den, isåfall är hon verkligen en mirakelkvinna ;-)

I dag stod jag och en annan av tjejerna i stallet och diskuterade stort och smått. Bland annat, eller kanske snarare i synnerhet, religion. Jehovas, muslimer, hinduer, hare krishna och kristna, utan inbördes rangordning.
Vi var också överens om att ett trosamfund som exkluderar folk, t ex Jehovas, går emot hela grunden i det som Gud ska stå för - att alla är välkomna.
När jag kom hem hamnade jag på en blogg där bloggaren förkastade homoäktenskap, bland annat stod det så här; "Inget ont om de homosexuella, det är ju inget fel , syndig elleront i människan som sådan, utan det är ju handligen som är syndig. Att leva ut de känslor man har är inte alltid rätt.../... Jag tror att det är dags för oss kristna att sätta ner foten, att inte låta allt runt omkring oss få lov att urholka Guds ord. Guds ord är evigt oavsett tidsepok, inte bara när det känns bekvämt för oss och ingen blir sårad......"
Skit samma vilket trossamfund denna bloggare tillhör men i alla fall jag blir lite mörkrädd när jag läser sådant i dag 2009.
Hur jag fick ett sammanhang i min diskussion i stallet och blogginlägget? Vete tusan egentligen men jag brukar inte diskutera sådana här frågor dagligdags och helt plötsligt har religiösa grubblerier fyllt halva min dag. Men nu ska jag ge mig i kast med arbetet istället, tjipp tjopp galopp.

I dag på min ridtur mötte jag två bilar med stora bollar på passagerarsätet där fram. Udda sällskap, tänkte jag först. Fotboll för den utan bollsinne, svår att missa liksom, var en annan tanke. Det såg faktiskt trångt ut i framsätet och sällskapsbollen skymde definitivt sikten. Så kom jag på det, tror jag i alla fall, det var pilatesbollar. Jag trodde att träningslokalen tillhandahöll bollar om man nu skulle ge sig på den träningsformen. Verkar ju extremt jobbigt att släpa runt på en boll stor som en shettisponny när man ska träna. Hur gör man om man inte har bil?
Jag har hittat mitt drömhus, det är så fantastiskt vackert och charmigt, men om jag ska ha det måste jag byta man. Den jag har kan inte köpa det huset, han är för fattig helt enkelt. Så jag får väl fortsätta drömma.

Emil har varit på två kalas senaste tiden. Förra året var alla kalas förlagda till DJ Jungle, ett lek & busland i miniatyr. Men nu har vi vidgat våra kalasvyer. Nu har vi varit på kalas med lektant. Förra veckan var det Auntie Julie som stod för underhållningen, igår Tooty Frooty, jag tror att jag gillade Auntie Julie mest, kanske för att jag var liiiiiiiite trött igår efter liiiiiiite för mycket vin i lördags kväll.
Det är imponerande kvinnor. Att i två timmar roa en hög med 4-5-åringar kräver sin kvinna liksom. Emil gillade det också, tror också att han gillade Auntie Julie mest.
Barnkalasfirandet är lite märkligt. Man äter inte tårtan på kalaset. Barnet får en fantastiskt tjusig tårta, ni vet en sådan där som handlar mer om utseende än om att vara god, ljusen blåses ut av födelsedagsbarnet och sedan bärs tårtan bort, snopet va! Sedan skärs tårtan upp, lindas in i servetter och stoppas i barnens godispåse...

Läser en krönika i Hippson av Karin Hübinette. Hon berättar om sina vedermödor som mer eller mindre nybörjare i stallet vid 40+. Hon tröstas dock i sina tillkortakommanden av ridlärarens ord att det tar minst 52 år att bli en bra ryttare. Jag har 20 år kvar alltså.
1987 gick jag hästskötarkurs på Strömsholm. En dag satt jag och min kurskamrat Annelie vid en av ridbanorna och tittade på någon, kommer inte ihåg vem, som red. Annelie var yngst på kursen, tror hon inte ens var 18, men hon var mer eller mindre född i stallet och hade därför ridit längre än mina tio år.
Så kommer major Wikne och slår sig ner bredvid oss. Man hade VÄLDIGT STOR respekt för honom. Varje dag red han en runda på sin häst och piafferade en stund utanför vita stallet innan han satt av.
- God dag flickor, och hur länge har ni ridit.
- 10 år svarade jag.
- 14 år, eller där i närheten, svarade Annelie.
- Jag har ridit i 69 år, jag började när jag var tre, sa majoren.
Jag hoppas att jag är frisk nog att fortfarande klara av att ta mig upp i sadeln när jag är 79, så kan jag också säga att jag ridit i 69 år.

Nu är det en ände på historien om flygbiljetterna. Som sagt, bonuspoäng inhandlades i går. I dag syntes de så fint på Peters bonussida och jag skred till verket. Det är en väldig massa klick hit och dit när flygbiljetter ska bokas, oavsett flygbolag. Nåväl, hemresa den 31 oktober, hem till England då, och retur, för bonusbiljetter kan bara bokas t o r, i maj när de har mitterminslov. Kommer till sista sidan där jag trodde att jag bara skulle bekräfta det hela. Då kommer det upp att de vill ha mitt kortnr för de ska ha 3 000 kronor i skatt och avgifter. Ringer upp SAS och frågar om det stämmer. Jodå, själva flygstolen är gratis, eller gratis och gratis, P har ju flugit en hel del som de tjänat pengar på tidigare. Skatter och avgifter ingår dock inte.
Det slutade med att jag köpte biljetter hos Ryan Air, halva priset mot SAS och då betalade jag resa, skatt och avgifter. Att sedan Säve är världens absolut tråkigaste flygplats får vi försöka stå ut med. Dessutom går Ryan Air-planet 9 på kvällen medan SAS-planet gick 7 på morgonen så det ger oss en extra dag i Sverige.

Vi ska ju hem på höstlovet. Eller hem och hem. Vi ska mest vara i Göteborg för att umgås med nära och kära. Resan till Göteborg är bokad med Ryan Air men tillbaka hit var för dyrt. Jag har blivit snål när det gäller Ryan Air, betalar inte gärna mer än 1 000 kronor totalt för oss allihop. Resan till Sverige kostar 15 pund för mig och killarna. Billigare än att ta nattbussen från Göteborg till Tjörn.
Nåväl, Peter har bonuspoäng så då tänkte vi flyga SAS hem, bekvämt och skönt. Men det saknas drygt 200 poäng, totalt kostar resan 60 000 poäng... Att försöka ringa SAS är MENINGSLÖST, deras telefonköer är minst 30 minuter. Men i dag tänkte jag att jag får väl vänta då. Men då säger telefonrösten att om jag kan tänka mig att tala engelska går det fortare, tryckte snabbt på den knapp som angavs för engelsk telefonist och vips talade jag till en riktig människa. Nåväl, det slutade med att jag nu har köpt 1 000 bonuspoäng som jag i morgon kan köpa resa för. Så förhoppningsvis har vi båda resorna bokade och klara före helgen. Undrar om Peter får ytterligare poäng för de pengar jag nu spenderat på bonuspoäng, hihihi.
I dag var jag och Tilly ute och red bland de fina husen, jag ska försöka hänga på mig kameran någon dag och försöka ta lite bilder från hästryggen. Det är så stora, lyxiga kåkar så jag kan inte riktigt beskriva med ord.
Ture och Vicky har överlevt ladyshavedieten och verkar pigga och krya igen.

Om du har företag måste du ange verksamhetsinriktning. Om du ändrar inriktning ska du ange det också. Varför? Det kan ingen svara på. Jag sitter med ett jobb där jag vill ha svar på frågan vad som händer om man håller på med annan verksamhet än den man angett. INGENTING, säger Skatteverket, fråga Bolagsverket. INGENTING säger Bolagsverket och hänvisar till Skatteverket. Lilla handläggaren på Skatteverket svarar att om någon ringer till dem och frågar om ett företag som de tänker anlita och de inte har registrerat den verksamhet som man tänkt anlita dem inom kan den som ringer bli misstänksam så går företaget miste om en kund. HALLÅ! Hur många av er har suttit i kö till Skatteverket i 30 minuter för att få svar på vilka företag som verkar inom en viss bransch? Det finns Eniro, Hitta, telefonkatalog och rekommendationer från vänner och bekanta, inte tusan ringer man Skatteverket.
Så om en mjölkbonde startar smyckedesign och inte anmäler det då händer alltså INGENTING. Varför ska det då sitta handläggare på två myndigheter och handlägga sådana ärenden för skattepengar när det inte spelar någon roll?
Kanske borde jag ändra inriktning på mitt företag till något helt annat bara för skojs skull. Annika, snickaren, eller Annika, skådespelaren. Det går ju att vara precis vad man vill i myndigheternas register.

Facebook är inte bra för arbetsmoralen. Hamnade i en väns länksamling, Elton Johns hyllning till Diana. Funderade på vilka låtar jag VERKLIGEN gillar. Prince!! Inte allt men Purple rain och When doves cry, de är bara så fantastiskt bra. Så jag skrev in Prince i Youtubes sökfönster och där är Prince med väldigt konstiga låtar som ackompanjemang i filmklippen. Prince har blockerat sina låtar från Youtube. Så om du gillar Prince, sök inte på Youtube, du blir bara så besviken när det blir ingenting. Jag tror att jag får shoppa loss på iTunes helt enkelt, nu har jag liksom byggt upp ett Princesug som måste tillfredställas.

Emil vill spela ishockey och då måste han ju lära sig åka skridskor. Han har inte världens bästa tålamod men han kämpar på. Förra veckan var Peter med grabbarna i ishallen men denna söndagen var det min tur eftersom Peter är i Sverige. Min plan var att Lukas skulle sköta åkandet och jag bara skulle titta på. Men Lukas vill ju åka lite fort också så jag hyrde ett par skridskor till mig. Jag har inte åkt sedan jag var tvungen med skolan för minst 30 år sedan och då gillade jag det inte. De obligatoriska skridsko-åkar-dagarna i Frölunda Borg var en pina. Det enda roliga var termosen med varm choklad och ostmackor.
Så jag var mer än lovligt skräckslagen när jag klev ner på isen i dag. Men det gick, det var antagligen inte vackert, det gick inte fort men jag kunde åka och jag ramlade inte. Jag tror till och med att jag kan tänka mig att göra det igen. Fast jisses vad jag fick kramp i fötterna.
Annars har detta varit en helledig helg. Vi har slappat, ätit gott, gjort saker tillsammans och bara vilat oss. Fler sådana helger, tack!

Mobiltelefonens alarm ringer 7, så snoozar jag ett par gånger, går upp närmare halv åtta. Två ungar ska upp, två hundar ska rastas. Sedan ska två ungar äta frukost och två lunchpaket ska göras. Samtidigt försöker jag få i mig kaffe och om det är dags för stallet på morgonen så trycker jag även i mig en macka. Skoluniformer ska på, Lukas ska ha rätt böcker med sig. Lukas ska vara klar i tid, var är han, på toa, fixa håret och göra sina behov tar en eon av tid för den gossen. Kvart över åtta är det dags för mig och Emil att åka och Lukas att gå. Hysteriskt, var är skorna, Lukas är inte klar, läxan är inte gjord, KAOS.
Om jag funderat på att sätta alarmet en halvtimma tidigare? Nä, jag gillar min säng för mycket!

Ju äldre vi blir ju fler "NEJ" samlar vi på oss. "Tack för visat intresse, tjänsten är tillsatt av annan sökande", "du är reserv 256 till kursen svenska språket vid Göteborgs Universitet" och så vidare och så vidare. Vi får inte lägenheten, jobbet, bilen, kärleken, blir inte gravida fast vi vill etcetera etcetera. Det är bara så livet är.
Fast jag vill inte att mina barn ska lära sig om alla dessa NEJ redan nu. Jag hatar när hockeytränaren säger till Lukas att "nej, du får inte spela match på söndag, du är för dålig". Jag vill att Lukas ska växa som person varje dag, att han ska se livet som ett stort äventyr där allt är möjligt. Men, just det, NEJ, vi får inte alltid som vi vill. Som tur är blev jag mest ledsen, jag bölade i en timma i går, Lukas blev lite fuktig i ögonen sedan tjattrade han vidare om annat.
Forrest Gump sammanfattade livet bra: "My momma always said, "Life's like a box of chocolates. You never know what you're gonna get."