Liv i exil

I går var en eländes dag. Vänners nära har fått cancer. Vänners barn hamnar i strul. Lukas kompis blir mobbad av samma gäng som mobbade Lukas förra året. Och kvällen toppades av att Emil blev dålig i magen.
Jag hoppas att medicinen jag skaffat funkar, vilken medicin? Filmen Avatar!
Och till helgen är det Badmintons fälttävlan och på söndag terrängprov och jag ska dit med Lotta och Ulrika, men i eländets tecken är det utlovat ösregn. Tur att jag har oljerock!
Här finns varken Valborg eller 1:a maj som uppmärksammade dagar, därför tror jag att vår bröllopsdag i morgon kommer att passera obemärkt, jag tänker inte påminna maken i alla fall, 13 år har vi varit gifta i alla fall. Mina första bröllopsdagar ägnade jag åt inventering i Therese parfymeri.
Hoppas solen skiner på er i helgen där hemma i Sverige, trevlig Valborg alla!

Tog med kameran ut på hundpromenaden så här kommer bildrapport från den engelska våren. Tyvärr går inte vår lunchrunda förbi några rapsfält, de lyser alldeles gula nu.

Så kan man lägga ytterligare en helg till handlingarna. Efter den händelserika hockeylördagen var söndagen lite lugnare.

Nikki flyttade ut, hennes tidigare väldigt trevliga föräldrar var synnerligen korta i tonen mot mig och Peter - och Nikki fick ha Volvon att flytta med - förstår inte hur vi kan bli skurkar när vi är hjälpsamma? Det är märkligt hur Nikki, som är 36, framhärdar med att bo som inneboende. I det nya boendet är några av övriga rumshyrare judar, vilket innebär att Nikki inte får tillaga eller äta griskött. Jag skulle aldrig foga mig i sådant, jag förstår inte varför hon inte vill ha en egen lägenhet där man kan äta vad man vill och fisa och rapa hur mycket man vill, om man nu vill det. Men, alla är vi olika och jag borde inte bry mig!

Jag och Peter åkte till gamla huset igår för att hämta vita bilen och kolla om det kommit någon post. Hela golvet i det rum som tjänade som arbetsrum/gästrum var bortslitet - mögel, massor av mögel. Och där har jag suttit och jobbat i två år, usch och fy. Dessutom var huset återigen fullt av getingar, så det kändes verkligen att det var rätt beslut att flytta, saknar det inte alls och trivs jättebra i det nya huset. Bara en sådan liten sak som att jag sitter i köket utan strumpor, i gamla huset var det raggsockor på nästan året runt.

Vårt nya hus är lite konstigt arkitektoniskt, övervåningen är antagligen påbyggd i efterhand och är lite mindre än undervåningen. Det innebär att man från fönstren där uppe kan gå ut på undervåningens tak, det gillar Sven, katten. Igår kväll traskade han ut och kom in - med en mus i munnen - det blev lite kaotiskt en stund.

I dag fick Lukas återigen spela match med A-laget och som han spelade, han var superduktig. Blev utvisad ett par gånger men det är lite dubbelt, han är så väldigt passiv ibland så det känns bra att han vågar ta i och utmana. Det får inte bli en dålig vana bara :-)

De mötte Lukas gamla lag Slough med deras läskiga tränare som bara låter de bästa vara med och som anser att vinna är viktigast, oavsett vilka metoder man måste ta till.

Målvakten i Lukas lag var väl inte den bästa men inte blir det bättre av att motståndarlaget ger honom stryk varje gång han lyckas ta en puck.

Inte är det bra hockey att slå och bråka med motståndarna, speciellt inte när segermarginalen blir tvåsiffrig. Vad ska bevisas liksom?

På slutet fick en kille i Slough matchstraff, han fick lämna isen. Och som han bar sig åt, slog klubban i plexiglaset, skrek åt domaren, kastade stora tunga saker omkring sig utanför isen och kom in flera gånger och vrålade elakheter.
Tror ni någon sa till honom, tror ni någon förälder reste på sig och gick ner och lärde gossen lite vett? Näpp, de såg det troligtvis som något bra.

På slutet blev det massa utvisningar och tjafs, motståndarlagets hemska tränare var vansinnig och när slutsignalen ljöd och de vunnit med 13-1 lämnade de isen utan att tacka motståndare, domare eller publik. De vägrade komma in när bästa spelare skulle utses.

Föräldrarna vrålade som värsta huliganklacken och tyckte att lagets beteende var alldeles topp... Tränaren vrålade otidligheter till allt och alla och stämningen var obehaglig.

För mig som kommer från ridsporten och där det på den låga nivå jag tävlat inte finns på kartan att man vrålar varken åt den ena eller andra så står jag helt förundrad. Möjligtvis att jag kanske gått och sparkat lite diskret på transporten någon gång, kanske - eventuellt.
Vad har dessa hockeyföräldrar missat? Vad har tränaren missat? Idrott ska vara roligt, alla ska göra sitt bästa för laget? Om man sedan också vinner, bra! Men man uppför sig inte som kompletta idioter, "skämmes tamej fan", hade jag lust att säga till föräldrarna, fast de hade ju inte förstått ändå.

Så har vi lyckats ta oss tillbaka, på vår bilfärd genom norra Europa kunde vi se flygplanen flyga omkring. Fast Peter kollade, en enkelbiljett till London denna vecka kostar 6 000 kronor per pers. Så bilen var ett bra alternativ.
Vi åkte färjan till Fredrikshavn, Emil hittade flera kompisar att leka med på båten och jag läste Hypnotisören så resan gick fort. Jag vann även över Lukas i den 5-håls minigolfbana som fanns på båten.
Sedan körde Peter, från det vi kom till Danmark vid 22 till i morse klockan 6. Jag var pigg medresenär till klockan 3, då åkte ögonen igen vare sig jag ville eller inte.
Från 6 körde jag hela vägen från Belgien och till hundpensionatet i St Albans.
Det är hopplöst att bila från ett icke-euroland till ett annat icke-euroland, för oftast har man inga mynt. Och kaffe på bensinmackar i Holland och Belgien? Betalas med mynt. Toa, toalettant som vill ha mynt alternativt myntautomat. Besvärligt läge helt enkelt.
Vi åkte tågtunneln under kanalen, det var lite läskigt att köra på bilen på ett jättetåg och sedan skumpa fram i totalt mörker i en dryg halvtimma, men det var attans smidigt faktiskt.
Nu sitter jag i sängen i huset här i England, Peter sover men jag inser att jag inte kommer att somna i kväll om jag sover nu.
Lukas pluggar matte, tillbaka i vardagen i ett huj! I morgon blir det skola och jobb.

Har flygbiljett till lördag, tänkte att färjan Danmark-England blir nödlösningen. Enda som tänkt så? Knappast! Färjan utsåld :-(
Så, nu är hundarna på pensionat, Peter sitter i bilen och kör hit  - Dover-Calais och sedan Fredrikshamn-Göteborg och sedan samma väg tillbaka med oss övriga familjemedlemmar i bilen. KUL? NÄÄÄÄÄÄ!
Men vi måste ju hem.
Så det blev tre extra dagar i Sverige.

Vi människor tror att vi styr och ställer över allt. Men det gör vi INTE, just nu styr Eyjafjallajökull över det mesta i Europa. Vulkanutbrottet på Island har fått Europa att stanna. Vi kommer inte tillbaka till England, fast det är ju ingen ko på isen direkt. Vi har vårt hus och det endra "kruxet" är att barnen missar några skoldagar.
Tänk på dem som sitter fast långt bort med kostnader för hotell, förlorad arbetsinkomst etc, måste vara gräsligt.
Och något som totalt missas i nyhetsbevakningen är ju hur vulkanutbrottet påverkar Island och de som bor där, Island är ju i ekonomisk kris, hur klarar de alla merkostnader som utbrottet innebär, förlorade turistintäkter etc etc.
Ett missat flygplan är en fis i rymden i jämförelse, tycker jag.

I dag var det mormor- och farmordag. Vi tog bussen in till stan, köpte fika, bl a mums-mums och åkte till mormor. Var där en stund, skapade mer utrymme för godsaker genom att promenera genom Slottskogen till farmor. Helt underbart var det, strålande sol och folk låg på ängarna och solade och njöt.
Hos farmor blev det våfflor, grädde och sylt. Jag äter sällan grädde, därför hoppas jag att kroppens reaktion hängde på det och inte maginfluensa.
Kände mig tämligen full och med lätt magknip när vi startade resan tillbaka, hann en hållplats mellan Järntorget och Smyrnakyrkan, sedan fick vi hoppa av och gå i allén så att jag kunde spy bakom träden, mysigt - INTE! På Grönsakstorget hoppade vi på spårvagnen och tog oss hem utan vidare missöden.

Det nya betalsystemet är kasst, betalade 250 kronor på vägen in och fick tanka det med ytterligare 100 för att komma hem, är ju billigare att flyga till England t o r.

Nu ligger jag i sängen och håller tummarna för att ingen mer i familjen spyr och att jag piggnar till SNARAST!

Så har vi landat på Tjörn för en vecka hemma, eller dryg vecka blir det. Barnen har "flyttat in" hos Noomi, jag lånar hem dem korta stunder. Jag njuter av solen fast så varmt är det ju inte, Peter har sommarvärme borta i England.

Vi har haft några lugna dagar men veckan blir hektisk.
Måndag: möte med rektor inför Emils skolstart i Fridas Hage vårterminen 2011, sedan bussfärd till Göteborg för träff med mormor, farmor och farfar.
Tisdag: Kanske tar itu med deklarationen på förmiddagen. Sedan kommer Anna och hämtar mig och Emil och jag och Anna ska på ridtur på Orust, lite jobb ska vi visst hinna med också.
Onsdag: Hämta Alfred för bästislek.
Torsdag: Frissan för mig och Lukas och sedan umgänge med goa vännerna Mia och Kim inne i Göteborg
Fredag: Jag åker i ottan till Trosa, Emil är hos Bodil, Lukas hos Max.
Lördag: Tillbaka från Trosa, kanske hockeyfest.
Söndag: Om storebror vill så åker jag dit för en fika innan det är dags för avfärd tillbaka till England.

Det har varit två mysiga påskdagar. Igår kom barnens syssling Linda hit, hon är au-pair inne i London och kom ut för att äta påskmiddag med oss. Jag tog i så jag nästan storknade i köket igår. Det blev toast med lax och räkor till förrätt, lammkotletter med hemmagjord rösti och lika hemmagjord rödvinssås och en supergod chokladtårta till efterrätt. Sedan blev det film, Twilight - som var riktigt bra - och Kalle och chokladabriken. Sedan sov vi gott.

I dag var det dags för upptäcktsfärd till Greenwich, vi tog bilen - dumt! Det är många bilar i Londonområdet, nästa gång blir det tåg och tunnelbana.
Greenwich var ett fantastiskt ställe, hur stort som helst med hur mycket som helst att göra. Jag är säker på att det kommer att bli en superhäftig OS-arena för hästsporten 2012.

Här kommer lite bilder från dagens utflykt.

Härifrån utgår klockan, jag har alltid velat se stället där "klockan går rätt", eller vad man ska säga.

Orädda ekorrar charmade besökarna och fick godis som belöning.

Ekorrar och påskliljor!

Emil och Lukas under en kanon vid en av alla de byggnader som fanns i Greenwich, stället är gjort för minst tre utflyktsdagar, det fanns museer och allt möjligt förutom den gigantiska parken. Vi hade hundarna med oss och var därför mest ute.

En konstig urtavla som på ett varv får plats med 24 klockslag.

Så här fint blommar körsbärsträden

Vi kastade macka i Themsen.

Utsikt från observatoriet i Greenwich Park.

Utsikt från observatoriet, det är O2-arena som ser ut som en glob med pinnar som sticker upp.

Här kommer bilder på Emils nya sparkcykel efter morbror Jans önskemål. Och på slutet en bild på Ture som räcker ut tungan.

Jag hör till kategorin veliga personer när det kommer till åsikter i frågan huruvida kaffe är beroendeframkallande eller om det är en myt. Fast efter denna morgon/förmiddag tror jag att jag lämnar myttanken och inser sanningen, KAFFE ÄR ETT MÅSTE.

Jag vaknade alltså i morse och kaffet var slut, jag drack istället té. Sedan körde jag Emil till skolan men inte kunde jag dricka kaffe efter det. Nej, Emils skola skulle ha påskkonsert som började 45 minuter efter skolstart. Så med en huvudvärk som småstartat i bilen, när Emil varit tjurigare än vanligt, så åkte jag till gamla huset och hämtade post och en sväng till tippen och slängde skräp. Och jag var på plats i samlingssalen med marginal.

Emils skola är förtjusande rar, det är den, men alla barn ska sjunga, läsa dikter, tuta i trumpet, misshandla gitarrsträngar etc. Rektorn sa det själv "every kid that has came in touch with an instrument has to perform", måste jag tala om att det blev lååååååååååångt. Blockflöjten höll jag på att glömma, varför plågas barn i alla länder, under alla tider av BLOCKFLÖJTEN? Jan brukade bryta sönder mina, mamma fick köpa nya. Jag och Peter vågar vägra blockflöjt för våra barn!

Nåväl, Emil fick diplom och jag var stolt.

Kaffe sedan? Nej, jag hade ju hästen i dag, den kraken hade fått stå inne för att jag skulle komma och rida men den lilla konserten tog så lång tid så det blev inget med det. Mockning i turbofart sedan vägen förbi affären, kaffe och macka inhandlad sedan hem. Nu har jag snart druckit upp första muggen och huvudvärken släpper sakta men säkert.

Två andra små iakttagelser i dag:

Körde in i en rondell i dag. Den har fem avfarter, där jag kom ifrån skulle jag bara snika snabbt in och lika snabbt ut på första avfarten, en 50-graders sväng ungefär sådär. De bilar som är i den inre cirkeln på större rondeller här i England är inte det för att de ska fortsätta runt, nej rätt som det är, som målsökande missiler kastar de sig ut till sin avfart. Så gjorde en BMW i dag och vi höll på att krocka, han blev skitsur och halkade in bakom mig. Efter hundra meter hade jag glömt det hela. Någon kilometer senare kör BMWn av och jisses vad han tutade, han var fortfarande tokförbannad, är det engelskt? Bara han? Eller är BMW-ägare i allmänhet sådana? Detta är en viktig fråga eftersom Peter tycker att maffiabilen ska bytas mot en BMW när vi flyttar hem.

Mötte en skola, det var definitivt mer än en klass, tror de varit på besök i kyrkan. Noterade att lärarna hade reflexvästar men inte eleverna. Kanske brukar lärarna försöka rymma, jag vet inte. Har inte satt mig in i hur arbetsmiljön är i engelska skolor.

När vi skulle flytta ringde vi den engelska motsvarigheten till Telia, BT.
Vi bad dem flytta telefonen och bredbandet. Telefonen skulle börja funka förra måndagen och det gjorde den.
Bredbandet skulle komma igång dagen därpå - det gjorde det inte.
På onsdagen ringer Peter, då visar det sig att de slarvat bort vår beställning och Peter svär och BT lägger på. Jag ringer upp med snälla rösten, blir kopplad hit och dit och slutligen kommer jag fram, blir lovad gratis internet i en månad samt att det ska kopplas in inom fem arbetsdagar.
I tisdags ringde jag igen, då får jag svaret att bredbandet ska komma igång 7 april. Vad hände med fem dagar? Det vet de inte. Det slutade med att Peter ringde och sa upp bredbandet, ett samtal som tog cirka tre timmar med callcentret i Calcutta. Jag ringde igår och sa upp den fasta telefonen, tog bara en halvtimma.
Nu har vi bytt leverantör, de lovar att koppla in det hela den 7:e - den som lever får se.