Liv i exil

Åkte från ett dimmigt Stansted 6 i morse för att landa i ett väldigt varmt Sverige. Här i Trosa är det hur varmt som helst. Vill bada mest av allt. Har haft en mysig eftermiddag med träff med vänner och lite god mat och dryck. Har hållit mig och inte ringt hem alls, bara Peter ett par gånger. Måste försöka inse att de klarar sig utan mig och om de inte gör det. Vad tusan ska jag göra i Trosa med det som händer i England, ingenting! Alltså njuter jag av några barnlediga dagar, goda vänner och jobb. Att sommarjobba på Ridsports redaktion är det bästa sommarjobb jag kan ha!
Nu ska jag njuta av en god natts sömn, natti natti!

I dag tog vi och åkte till havet. Vi googlade och valde ett ställe 1,5 timma bort som heter Clacton-on-sea. Jag och Emil badade resten av familjen och Stina var badkrukor. Precis som på alla andra engelska badorter vi varit vid fanns det en pir med ett nöjesfält. Krims krams och studsmattor, mat och badvakter. Vi kom när vattnet var långt ut och strandremsan bred, när vi åkte hem hade strandremsan smalnat avsevärt. Det är mäktigt att se hur tidvattnet rör sig. Här kommer en liten bildkavalkad från dagens äventyr.



Stina och Lukas fick gå in själva på det tivoli som hade åkattraktioner för de lite större. Dit in var det nämligen hundförbud. Så jag, Peter, Emil och hundarna roade oss med hoppborg och annat.


Emil var grym på att köra fyrhjuling!






Rätt ska vara rätt, Ture och Vicky badade också. Vicky tog faktiskt sitt livs första simtag.




Varje badort har en pir, har inte slått fel så här långt i alla fall. Tredje badorten och tredje piren som vi besökt.


Stranden såg ut att fortsätta i all evighet.

Så har jag gjort det, för första gången sedan sist ;-) Och det var i Billdals paddock, en ridlektion där jag och Lucky fick vara med. Tror det kan ha varit våren 2002. Vad jag gjorde då? Hoppade så klart. Därefter har det kanske blivit någon liten pinne i skogen, inte mer. Men i dag hoppade Amy i paddocken och jag övertalades att försöka, i dressyrsadel. La upp en bra galopp, lagom tempo, tyckte jag, väääääääldigt långa tyglar - oavsiktligt - och Tilly hoppade, ungefär en kvart före mig kan man säga. Tyglarna blev längre, jag tappade balansen och det var skrämmande nära att jag trillade av. Hur högt hindret var? Säkert 50 cm, ett kryss. Men Caren sänkte, kanske 30 cm, då gick det bättre, i trav, två gånger till och med.
Om jag någonsin mer ska kunna hoppa med någon form av värdighet kan det inte gå sju år mellan gångerna, det är då en sak som är tvärsäker.

Så har midsommaren kommit och gått. Här är midsommarafton en helt vanlig dag så vi valde att fira igår, lördag istället. Vi bestämde tidigt för att hålla en förhållandevis stor fest. Peter bjöd samtliga på sitt jobb, jag bjöd fem familjer från Emils skola samt tre från Lukas och tre tjejer i stallet. Det hade kunnat bli hur många som helst och folk var rätt kassa på att svara ja eller nej så vi hade ganska dålig koll in i sista minuten. Till slut blev det 19 vuxna och en massa barn. Vi hade trevligt men när klockan passerade midnatt hade alla gått hem. Inte mycket till midsommarfest det inte. Lukas hade dock tre kompisar kvar som skulle sova över. De sov aldrig utan var vakna hela natten. I dag är Lukas dundersupertrött samtidigt som han har en rätt stor läxa som ska vara inlämnad i morgon - ingen bra kombination.
Eftersom tillströmningen på folk inte blev så stor som vi trott har vi mängder med öl och vin kvar, tror vi klarar oss hela sommaren faktiskt, i alla fall på rödvinsfronten. Vitt vin har vi för år framöver för det dricker vi väldigt sällan.
Det blev en annorlunda midsommar, en bra midsommar men också en liten besvikelse.
Midsommarstången på bilden har vi gjort alldeles själva.

Fast nu är hon ju inte prinsessa, bara nr 11 i den brittiska tronföljden. Fälttävlansryttaren Zara Phillips är barnbarn till drottningen och mamma är prinsessan Anne. Tydligen kan de välja här om de vill att barnen ska bli prinsar och prinsessor eller ej. Därför är Annes barn inte det medan prins Andrew och Fergies två döttrar är det och därmed också kostar massa skattepengar i livvaktskostnader och annat till stor förtret för allmänheten. Speciellt när en av prinsessorna drar med sig livvaktsstyrkan på jet-set-bad-drink-party runt världens alla stränder. Men där gled jag iväg i en stoooor parentes.
Jag vill intervjua Zara Phillips, officiellt för att hon är just en av världens bästa fälttävlansryttare, inofficiellt - visst tusan hade det varit fräckt att få ha träffat en livs levande medlem av det brittiska kungahuset.
Så jag mailade artigt till det brittiska ridsportförbundet, här har de ett förbund, och en tävlingslicens, för varje disciplin, och frågade hur jag gör för att kontakta Zara. Mitt mail skickades vidare till hennes press/media-kontakt.
Så här svarade hon:
Hi Annika,
I have been forwarded your email as I deal with all of Zara’s media requests.  I am afraid that at the moment we cannot schedule any more media interviews due to her schedule.
 
My apologies but if any time becomes available I will let you know.
 
Kind regards
Camilla
 

Camilla Green
Juniper PR
Unit 12 Rudolf Place
London SW8 1RP

Men jag kan vänta, så jag svarade att jag har tid och är öppen för förslag ända fram till september, och svaret kom blixtsnabbt:
Annika,
 
I cannot make any promises I am afraid as we have a huge number of media requests.  I will add your request to the list and should some time become available I will let you know but we have a number of things that we are already scheduling for August / September and time is not on our side.
 
Please drop me a line later in the summer and I will update you but as I say, please do not count on it as we are not able to do many of these requests.
 
Kind Regards
Camilla

Alltså, det ser tröstlöst ut just nu, attans också, men om jag skickar en påminnelse i veckan? Kanske får jag audiens då bara för att de ska slippa min mailbombning? Annars får jag nöja mig med att spana efter kungliga inslag vid EM i augusti som går av stapeln hemma hos självaste drottningen.

Emil har i ungefär en vecka städat sitt rum. I dag gick jag upp för att städa upp hans städning liksom. Upp på rummet har han tagit två större arkivlådor med viktiga papper, en tillhörande Peter och mig och den andra med Lukas papper. Han hade också städat undan massa saker under sängen. Dragit upp spikar och lite andra verktyg. Nu har jag städat på mammavis och innerst inne tycker han nog att det är bäst. Han kom ner och sa, "men mamma, mitt rum är ju jättefint". Men klädnyporna som jag försökte, lite diskret, sätta tillbaka på tvättlinan upptäckte han och tog tillbaka. Det får finnas gränser för hur mycket mamsen får lägga sig i liksom.
Lukas rum ser ut som kaos men Lukas tycker det ser jättefint ut! Emils städmetod är i alla fall bättre än storebrors. Fast det är en jämförelse som egentligen är helt oväsentlig eftersom Lukas städförmåga är väldigt dålig. Undra vem han brås på...

Denna vecka är den fjärde som Misse är borta. Givetvis vet jag att han aldrig kommer tillbaka, trots glada tillrop om att katter kan vara borta länge. Misse har aldrig varit borta längre än att ett högt MAT fått honom tillbaka. Jag har registrerat hans chipnummer här i England och Nikki, Tillys ägare, ringde runt en del när vi var i Sverige. Det finns massa mer jag kan göra, ringa kommunen, kanske har de städat upp en platt misse från vägen, ringa ägornas förvaltare, kanske har de hittat Misse i någon av sina snaror, ringa fler veterinärer, kanske de fått in honom. Men jag gör det inte, för så länge jag inte vet så kan jag  ändå litegranna tro på att han kommer tillbaka. Det är så sorgligt men trots att jag VET att han är borta för gott så kommer jag att TRO att han kommer att komma tillbaka till den dag vi tömt huset här och återigen flyttat hem till Tjörn.

I dag var det dags för St Albans Göteborgsvarv, alltså ett halvt maraton. Eftersom spektaklet innebar att de flesta vägar var avstängda så var det lika bra att bege sig till parken för att titta på de hurtiga som sprang. Solen sken och vi flämtade i värmen - strongt av dem som tog sig runt.
I parken fanns det en hoppborg. För 10 minuters hopp tog de 90 pence. En pappa släppte in sina döttrar och la sig avslappnat i gräset och tryckte på mobilen - äntligen lite lugn och ro tänkte han väl. Strax kommer ena dottern tillbaka, hon vill inte hoppa mer. Varför, frågar pappa. Därför, svarar dottern. Det svaret duger inte för pappan. För nu har han faktiskt betalat 90 p, drygt 10 kronor, och därmed ska ungen baske mig hoppa i 10 minuter också. Han talar om för henne att det är slöseri med pengar. Tillslut gråter hon nästan, de andra systrarna ansluter, inte heller de har hoppat tiden ut... Jisses, sicket slöseri med pengar.
Våra killar tröttnade efter fem minuter men vi gav dem ingen lektion i ekonomi för det, tröttnar man så tröttnar man och på vissa varför-frågor finns faktiskt bara därför-svar. Till exempel varför man slutar hoppa, för barnen är livet så enkelt ibland.

Här är strålande solsken i dag, och igår var det också bra. Vi satt ute och åt middag.
Nu på morgonen kommer Emil och säger "mamma kan vi åka till stranden?", till saken hör att han köpte en grön plastspade vid vår utflykt till IKEA igår, jag köpte tunnbröd.
Svaret till Emil fick givetvis blir "nej, Emil, här finns ingen strand". Och den lilla konversationen sammanfattar på ett alldeles utmärkt sätt det vi saknar mest hemifrån. HAVET!!

I dag skiner solen och Emil äter jordgubbar och grädde! Här är lite soliga bilder från vår trädgård. Att ha hundarna och Emil som fotomodeller samtidigt är inte lätt. Blommor är lättare, det kanske syns...

Ägaren till min hyrhäst tycker att mitt hemmafruliv här i England är lustigt. Och visst, det är inte som hemma precis. Små struntsaker som hade passerat obemärkt hemma blir stora och viktiga här. Har man inget viktigt för sig får man skaffa sig det liksom. I går var en sådan "desperate housewife-dag". Hantverkarna var här för att byta ytterdörr samtidigt som mamma Märta skulle transporteras till flygplatsen samtidigt som solen för ovanlighetens skull visade sig. Hundarna kunde inte lämnas ensamma eftersom vi var "between doors", den gamla var borta, den nya inte på plats. Alltså fick de följa med. Parkeringen på Stansted ligger hyfsat nära terminalen men utan skugga. Bilen parkerades, hundarna lämnades och sedan skulle mamma givetvis på toa - ligger i ena änden av terminalbyggnaden - och mamma är inte rask i benen längre. Sedan var det till att sakta traska till andra änden för att få en lapp att ge "special service" som skulle köra mamma i rullstol till planet. Men det gick smidigt alltihop. Hundarna mår bra och mamma är hemma i Kungsladugård igen. I dag ska jag ta en paus från lyxhustrulivet och faktiskt jobba ett par timmar. Sedan ska jag börja förbereda vår stora midsommarfest, vi har bjudit hela Peters jobb och några till. Det kommer att gå ungefär hur som helst känns det som i dag. Får se om helgen kan få planerna att klarna lite och kanske en viss struktur kan anas i mörkret.

Här är det en dryg månad kvar till sommarlovet. Studenten vet jag inte om de firar eller hur. Midsommar ska vi lära dem fast på lördagen. Midsommarafton är vanlig vardag.
Men som tur är finns Youtube med sommarfavoriter.  Här är mina favoriter.
När vi slutade sexan så slutade Irre i vår klass. Jag har faktiskt ingen aning om vart hon tog vägen. Men vi var alla ledsna och som jag minns det så sjöng hon Visa vid vindens ängar på scenen i vår vackra aula på Kungsladugårdsskolan, sedan dess är det en kär favoritvisa som verkligen påminner om barndomens skolavslutningar. De andra två, ja de bara är liksom.

I dag, ett par månader för sent, så kom äntligen två hantverksgubbar för att fixa stort och smått med huset. De började på utsidan med att försegla flera fönster så att nästa vinter ska bli lite mindre kall inomhus. Bra upplägg eftersom jag lovat Lukas eftermiddagsfika på Våffelhuset. 10 minuter innan det är dags att hämta Lukas lyckas gubbarna pajja en ruta. Så nu sitter vi här, inga våfflor och tomma magar. Och när de ska täppa igen hålet med en ny ruta, det återstår att se. Tror att en snubbe var iväg för att hämta ruta men hämtade fel storlek... Kanske blir det våffla till slut i alla fall, vi får hoppas.

Så har Lotte och Frida lämnat oss. De tog flyget hem i morse. Vi har hunnit med massor. Bland annat Camden Market igår. Det spelar ingen roll hur många gånger man åker dit, det är liksom nytt varje gång. Det är cannabisdoft, underbara hantverk, massor av vintage, möbler, gammalt, nytt, punkare, övervintrade hippies, vanligt folk och allt däremellan. Det är fantastiskt god mat från alla världens hörn serverade i små aluminiumformar - smakar underbart! Jag köpte en ny klocka, Ture fick nytt koppel och halsband från ett stånd (de har två hemsidor så här är en länk till) som säljer massor av söta hundprylar, små trendiga hundkläder, hundchokladaskar och annat. Där betjänas man av två trevliga och rara killar - tror att de måste vara ett par. Mamma passade Emil så vi kunde strosa i myllret av folk utan att behöva oroas över att tappa bort honom, tack mamma!
I dag har det varit tårtkalas för Lukas som fyller i morgon. Nikki kom hit och Chris, Peters jobbkompis, med barn. Vi hittade Almondys Dajmtårta och Lukas blev väldigt nöjd. Allra mest nöjd är han nog över datorn som han fick. Nu får vi äta knäckebröd och dricka vatten resten av denna månaden - minst!

Först en liten Tjörnanekdot för att ni ska få en föreställning av Emils uppförande vid blod och smärta, främst blod. När vi förra helgen badade hemma på Tjörn så skrapade sig Emil på något. När han kom upp på badstegen såg jag blod nere vid ankeln. Jag tänkte att kanske hinner vi till handduken innan han upptäcker det och tjut kan undvikas. Men icke! Efter ett par steg ser Emil blodet och skriker sedan över hela badplatsen, "jag ska dö, jag ska dö".
I förrgår kväll skulle Emil, i ett obevakat ögonblick, hjälpa Ture och Vicky att fördela tuggbenen dem emellan, ingen bra idé alls. Ture, världens snällaste hund som inte ens nafsade som valp, råkade bita Emil i tummen. Vet inte om han gjorde det med vilje eller om han faktiskt siktade på tuggbenet. I alla fall blev det sår på Emils hand. I går när Emil gick upp konstaterade jag att läkarbesök nog var nödvändigt. Så vi begav oss till akuten. Där satt en sur negress och såg ut som om hon hatade hela världen. Hon tog surt emot våra uppgifter, ifrågasatte somliga, såg allmänt arg ut och avslutade med att fråga vilken religion vi tillhör. Spelar det någon roll liksom, gör det olika ont i såret om man är protestant eller katolik?
Efter närmare två timmars väntan fick vi komma in till en sköterska och då skulle kompressen vi lagt på kvällen innan bort. Den hade fastnat i såret, Emils skrik när jag drog till ekade över hela St Albans. Sedan skrek han i högan sky en bra stund till bara för skrikandets skull. Nåväl, såret blev omlagt och Emil fick lite antibiotika och i dag ska han till skolan och är pigg som en mört.
Det är något annorlunda i medicinerna här än hemma, Emil blev som en speedad råtta. Jag köpte receptfria piller mot min begynnande bihåleinflammation och den är borta! Jag ska köpa med mig MASSOR av piller när det är dags för hemflytt!

Efter att ha läst en artikel i GP i lördags om vattentemperaturen på Näset, 13,5 grader, låg inte ett dopp i det blå så högt på listan. Men på stranden igår möter jag grannen som precis tagit ett dopp, kan han kan jag liksom. Dessutom insåg jag att badar jag inte nu så blir det inget förän senare delen av juli - det går ju inte! Så jag hoppade i, kallt, obehagligt och helt underbart på en gång.
I går fiskade Emil och Teo krabbor från bryggan, Emil fick en jättestor (och jag har glömt kameran i England), Lukas hoppade från hopptornet och livet var helt underbart. Känns lite vankelmodigt att åka tillbaka till England i dag. Samtidigt vill vi ju till pappa Peter, hundarna och Sven. Misse är fortfarande borta, Lukas är helt förtvivlad och jag ska gå på enmannaskallgång i skogen på tisdag och hoppas på att jag hittar honom, Misse alltså...
Även om det är lite sorgligt att åka så är det en fantastiskt skön känsla att veta att allt detta finns kvar. Lukas, Emils och mina fantastiska Tjörnvänner finns här trots att vi varit borta så länge. Havet är lika blått, gräset lika grönt och allt är precis som vanligt. Och England är ett fantastiskt äventyr och i morgon ska jag ut och rida på Tilly!