Liv i exil

Sitter och kollar resultatlistor, roligare än så är inte livet som webbredaktör. Det är bland annat stora tävlingar i Norge denna helg. Där vann Peder Fredricson igår. Och när resultatet för en av de större klasserna kom upp idag hade han vunnit igen. Därmed var rubriken klar! "Peder gjorde det igen". Men så blev jag fundersam och gick in och kollade resultatet från igår då han vann. Och då var tvåan densamma, och trean, fyran, femman osv. Tiderna var också desamma... Fel av arrangören alltså. Men jag ringde upp det norska sekretariatet och påtalade felet och blev "morsomt" bemött. Tacksamhet låter så mycket tacksammare på norska. Så nu väntar jag på de riktiga resultaten och antagligen får jag även grunna på en ny rubrik. Attans också - jag håller tummarna för att Peder står överst på den riktiga listan så att jag kan behålla min rubrik;-)

Nu har jag varit och sett när "min" Tilly tävlar i dressyr. Det var mycket som var annorlunda mot en lokal dressyrtävling hemma i Sverige. Nu har jag inte tävlat på 100 år, nästan, så TR är ändrat på flera punkter sedan sist givetvis. Jag är rätt säker på att man numera får rida lätt i Lätt C till exempel. Här får man i alla fall ha spö på banan och dessutom får man ha någon som står på läktaren och skriker ut vägen man ska rida. Stället som Nikki och Tilly tävlade på är en stor ridanläggning med två inomhusridbanor som ligger vägg i vägg med varandra. Där finns ridshop, restaurang och mitt emot ligger en trevlig pub. Förutom ridtävlingar i stort sett varje helg har de stor inackorderingsverksamhet, utbildning med mera. Jag upplever det som att det är lättare att komma ut och tävla här. Stället ligger en halvtimmes skrittur från vårt stall och där är alltså hopp- eller dressyrtävlingar nästan varje helg. Det är ingen som blir bortlottad där inte.

Jag har inte kunnat skriva ut fakturor hittills i år och det är ju trist ;-) Därför ringde jag supporten hos det företag som tillhandahåller mitt bokföringsprogram. Fick anvisningar att uppdatera till årets version och satte igång. Helt plötsligt ser jag hur datorn liksom installerar om hela bokföringsprogrammet och hur det står att den tar bort gamla filer. Jag fick panik. Trodde att jag lyckats avinstallera det gamla och sätta in något helt nytt... Funderade skräckslaget på hur jag skulle få sitta i veckor och göra om allt.
Mitt i det ringer mannen som är upphov till situationen, Tomas Torgersen, Svenska Ridsportförbundets sportchef, för det är honom jag jagat i flera dagar utan framgång. I dag tänkte jag att lite bokföring medans jag väntar på att bli uppringd är bra... Torgersen hörde på mig att jag lät "lite" låg,hahaha.
Efter avslutat samtal ringde jag upp supporten som sa att jag visst kunde trycka på sista kommandot och att allt skulle finnas kvar. Och vips där var allt!!! Så nu ska det faktureras och bokföras som bara den, trist men nödvändigt. Nästa gång jag inte får tag i mina intervjuoffer ska jag ha laddat med broderi eller stickning, det är inte lika allvarligt om man misslyckas där.

Mitt favoritbarnprogram är Häxan Surtant. Emil gillade henne ett tag men inte längre. Det är synd för man kan se henne på SVT Play. I morse slog det mig att jag har en Häxan Surtant i min närhet - vår granne. Hon liksom är sur hela tiden - ler en stund så att man hinner tänka att hon är nog snäll ändå - då åker surminen på igen.
Så här är en länk till Häxan Surtant så att ni får en liten hint om hur vår engelska granne är.

Så är tandläkarbesöket avklarat. Först gick vi fel, hamnade på en sunkig och lite solkig klinik på samma gata. Det kändes skönt att det var fel. Min tandläkare huserar i ett gammalt engelskt stenradhus. Trångt och med små gångar men fräscht. Själva behandlingsrummet var så långt från ett svenskt tandläkarrum man kan tänka sig. Det var som när jag gick till doktor Hinnersson när jag var liten, eller min husläkare mittemot i Kungsladugård. Det var heltäckningsmatta, bokhyllor med böcker, prydnadssaker och damm. Där var en skön fåtölj och mitt i allt en tandläkarstol. Jag fick ett par svetsglasögon på mig, varför fattade jag inte riktigt. I taket ovanför hängde en TV. Medan tandläkaren borrade och stod i såg jag på naturfilm om äckliga små blodsugarinsekter i Skottland, lite absurt faktiskt. Tandläkaren dikterade för tandsköterskan medans han höll på och hon skrev och servade honom med instrument, en multikvinna helt enkelt... Han hade en liten fräck kamera med så att jag fick pausa i insektsfilmen för att se obehagligt stora bilder på min risiga tand. Tanden var i värre kondition än jag anat, sprucken hela vägen och tandläkaren ifrågasatte kompetensen hos den som lagat den hemma i Sverige. Nu har jag provisorisk fyllning som ska bytas ut till permanent om ett par veckor och sedan ska det på en krona utanpå det. Fattar inte det där riktigt men det blir nog bra. Och det bästa är att jag inte upplever det som att det är dyrare än i Sverige.

Bästa stället att vila på...

I november trillade plomben. Ringde folktandvården i Skärhamn, fick tid i januari, höll tummarna för att jag skulle klara mig till dess. Kom till tandläkaren som intygade att tanden var lagbar, hon grejade och joxade i en halvtimma utan bedövning. 800 kronor fattigare skulle tanden vara fixad. Två veckor senare ramlar fyllningen ut. Så nu sitter jag här, rädd för tandläkaren, närmare 1 000 kronor fattigare och med en halv tand. Får inga pengar tillbaka och tid hos engelsk tandläkare är bokad till i morgon... Rapport följer under förutsättning att jag överlever ;-)

I dag när jag skulle hämta Lukas i skolan tog jag stora svarta Chryslern. Den är så mycket bättre än de engelska bilarna för ratten är på rätt sida och den åker aldrig på några trottoarkanter. Den lilla vita Rovern har någon form av trottoarkantsmagnet inbyggd - jag har kört på alla trottoarer mellan hemmet och stallet.
I Chryslern finns även CD-skivor hemifrån. I dag åkte en samlingsskiva från schlagerfestivalen i. Och helt plötsligt hördes Nannes stämma och låten Avundsjuk - då gick högtalarna upp på max. Det var jag, vägen och Nanne liksom - och ambulansen. Efter en stund upptäcker jag att bakom mig kör en ambulans med blåljus och sirener på - blicken jag fick var inte nådig. Och med svenskregad bil så drog jag skam över oss alla, förlåt!
Här är mer vår i dag än igår och jag har sett att påskliljorna är uppe en tio centimeter, snart blommar de... Hur många minus har ni i Sverige, hihihi ;-)

Här kvittrar fåglar som bara den. Riktigt så som det låter hemma i Sverige när det är vår. Jag vet faktiskt inte om de engelska fåglarna flyttar söderut eller om de stannar här eftersom vintern är kortare och mildare. Dessutom har jag ingen aning om vilket kvitter som är flyttfågelskvitter och vilket som är åretruntkvitter. Vårkänslor får jag i alla fall. Och vårkänslorna fick ännu mer bränsle när jag upptäckte ett hav av snödroppar uppe hos grannen i skogsbrynet. Givetvis hade jag ingen kamera med - men vad gör det när vi har våra egna små snödroppar ute på gräsmattan.
Har ni vinter i Sverige? Hahaha, pilutta er, vi har vår, tror jag i alla fall.

I fredags kväll stod jag i stallet bredvid "min" häst Tilly, hon är min tre dagar i veckan. Jag värmde bettet och gosade med henne och kände på hennes mjuka mule. Hon är precis så där snäll och go som Lucky var, nästan. Och jag insåg att skälet till att jag fortfarande rider är Lucky och Tilly. Jag har provat ridskola, andras hästar och tittat på en del hästar till salu men det har aldrig känts rätt. Jag förstod att intresset för mitt ridintresse beror otroligt mycket på hur hästen är. Att jag rider här i England och lägger flera dagar i veckan i stallet innebär inte att jag kommer att göra det när jag flyttar hem. Hade jag inte träffat Lucky hade jag antagligen slutat rida efter det att ungdomsåren med hästskötarjobb och kringglackande mist sin charm.
Så jag får hålla tummarna för att det någonstans i Sverige finns en häst till som är "rätt" för mig och att vi möts. För ridningen har gjort underverk med omfånget om både midja och lår.
En annan konstig sak. Jag red i paddocken och försökte återigen applicera lite Marknetaktik på ridningen, det gick bättre än första gången, riktigt bra faktiskt. Jag vet att jag sitter snett och jag försöker räta upp mig och verkligen tänka på sitsen hela tiden. Men helt plötsligt känner jag att jag har ont i käken på ena sidan. Jag har bitit ihop som en tandgnisslare utan att märka det. Jag undrar vilka signaler som styr min skeva kropp egentligen...

För en massa år sedan vid ett gynekologbesök fick jag en manlig gynekolog. Han hörde mig pusta över det eländiga över att behöva gå till gynekologen och lägga sig i stolen och över eländet med att en gång i månaden ha mens. Han jämförde då med att alla stackars karlar, förutom de som odlar skägg då, behöver raka sig varje dag och det är minsann värre. Jag var vid mötet med honom inte ens 20 år och ung och ohårig... Nu när jag med rasande takt närmar mig medelåldern känner jag att jag skulle vilja träffa honom igen. För när kvinnor åldras då börjar det växa både här och där. Och detta är inte en slutsats jag drar bara av egen erfarenhet utan även från vad andra kvinnor berättat.
Vi måste raka oss under armarna - och det blir bara oftare och oftare.
Vi ska ha bort håret på benen - och med åldern kryper behårningen allt längre upp.
Bikinilinjen ska ansas.
All eventuell behåring i ansiktet ska vaxas - det är så att efter 35 så blir även kvinnor skäggiga - om än med måtta.
Och ovanpå allt detta så ska gynekologen bara veta att vi har fortfarande mens, ska oroa oss för cellförändringar och dessutom gå på mammografi. Jag tror inte jag träffat en man som varit så helt ute och cyklat sedan dess :-)
Denna helg ska jag ägna åt att ansa min kropp, hej hopp galopp på er allihop.

I dag var det dags att försöka röja upp i den oreda som uppstått i vårt hus. Genom att hälla potatismos i vasken och slamma igen rören lyckades jag ju i min iver att rensa dem också rycka sönder dem. Så vi åkte till stora varuhuset och köpte nytt. Diskmaskinen fick också fnatt till följd av stoppet och därmed stod jag här och kokade vatten ett tag för att kunna diska för hand. Mannen som lagar värmepannan kunde inte komma för än i morgon nämligen. Därför förmedlade hyresvärden en vedsnubbe som kom hit och dumpade ett flak ved på parkeringen. Gissa vem som fick slänga in det i vedskjulet... Fru Grundberg.
Men ibland står lyckan en bi. Diskmaskinsmannen kom hit ikväll, lagade diskmaskinen och avlöstes av värmepannemannen som lagade även den och nu börjar elementen bli varma och jag kan ta en dusch. Dessutom har jag äntligen fått eld i kaminen. Nu är vi bara arga på företaget som levererar olja eftersom den är nääääääästan slut och vi har ringt och tjatat i en vecka min inte sett någon olja än.
I dag har jag laga förfall för att jag inte jobbat tycker jag. Mitt kontor är svinkallt!!! Men i morgon - då ska jag börja mitt nya arbetsamma liv - kanske.

Jag undrar bara, var är Per Gessle när man behöver honom? För visst är han rörmokarns son? Kanske kan han något om rör och annat... Jag kan i alla fall INGENTING. När gårdagens potatismos hade tagit sig ner, inte allt men lite, i avloppet satte det sig som en cementklump och det var STOPP! Vad gör man? Hade jag varit ensamma mamman hemma på Tjörn hade jag sprungit till Krister, låtit honom laga och jag hade väl gått en promenad med Ture. Så funkar det inte här. Jag köpte någon form av propplösare som inte funkade, köpte en sådan där stor sugpropp, funkade inte. Då sa maken, på distans från Belgien, att jag skulla skruva isär rören. Det var svårt men det gick. Samtidigt slet jag sönder någon pryl och rören passade inte ihop efteråt. Så nu är proppen borta men inget avlopp kopplat till vask och diskmaskin.
Men tro inte att det räckte med det. När jag tog in hästarna passade Ture och Vicky på att leka jage med en häst jag inte känner närmare, lite lätt obehagligt.
Därefter var det dags för färd till ishallen. Vi blev 45 minuter sena eftersom vi satt stilla i bilkö i 1,5 timma. Urkul ;-)
Dieselnivån var lite låg men så länge jag räknade att varje miles är en mil var det lugnt. När jag insåg att 1 miles är 1,6 kilometer fick jag panik. Vid 21-tiden var det bara att lämna motorvägen och börja jaga bensin. Om det i Sverige finns 10 tappar finns det här, om man har tur, en. Och då ligger den inte i anslutning till motorvägen om man säger så. Men vi hann fram före soppatorsk.
Har jag glömt att nämna att hundarna tuggat kattbajs, att oljan nästan är slut och att hagarna i stallet består av lervälling? Bagateller en dag som denna.
I morgon är en annan dag och den kan inte bli sämre, det är i alla fall tvärsäkert.

Björn Gustafsson har ju en grym kropp - och är dessutom hur kul som helst. Är han på riktigt? Eller bara en hägring??? :-)

Det händer saker här på den engelska landsbygden och med min fantasi så har jag redan målat upp diverse skräckscenarier för mig själv. För att inte göra en "Liza Marklund" måste jag då från start klargöra att denna historia bygger på min verklighet och den verkligheten har inget med den "riktiga" verkligheten att göra. Sant är att Ture är en hund som kommit på att han i ett tidigare liv varit fågelhund. Sant är också att våran granne inte är "the neighbourlig kind" (med reservation för stavningen där), det har hon sagt själv. Sant är också att grannen lite längre bort i huset i Tudorstil, samma som Tjolöholms slott, åker helikopter och har landningsplattan i trädgården.
Ture rymde för Lukas förra veckan när jag var i Sverige, Peter ringde lantmästaren, eller jägmästaren eller vad han var, och fick då en liten utskällning för att Ture var ute och jagade fåglar när det var planerat för jakt. Jägarna vill ha fåglarna lugna, avslappnade och orädda. Ture skapar kaos!!! Sedan rymde Ture för mig i går, ut över fälten och jagade fasaner i en kvart.
Grannen närmast, hon som inte vill kramas med grannarna, har varit glad och trevlig ett tag men i dag kom hon ut när jag parkerade bilen. Jag vinkade glatt varpå hon vände och gick in igen -  utan att vinka. Strax därpå kom en liten skåpbil med galler därbak samt en flakbil med en man klädd i kamouflagekläder. Det räcker för mig. Jag trodde direkt att den lilla skåpbilen var här för att fånga in mina katter som på endera sättet stört sura grannen. Kamouflagemannen var här för att fånga fågelhunden Ture och att grannen inte hälsar berodde på att hon försöker få oss vräkta.
Men nu har kaouflagemannen åkt, katterna är inne, skåpbilen är kvar och inget annat har hänt. Alltså är det bara att inse att jag måste JOBBA, inte sitta och fantisera ihop historier som hindrar mig från att arbeta.

Nu är jag tillbaka i England igen. När jag var hemma på Tjörn lånade jag kompisens bil, tack Annelie det var modigt. Jag var helt konfys när jag skulle köra ut från parkeringen i Höviksnäs. Fick ringa P och fråga vilken sida av vägen jag skulle vara på. Bilen lånades till tandläkaren, blä, och på vägen därifrån, då jag ringde Annelie för att tala om att både jag och bilen överlevt "so far" så sa jag glatt att högertrafiken sitter i ryggmärgen. I samma stund svänger jag ut på en större väg, kör på fel sida om en refug och får möte... Lite si och så med ryggmärgskänslan alltså.
Nu har jag kört runt här i trakterna, till ungarnas skola, till hästen och lite till och inte en enda gång har jag tvekat om vilken sida av vägen jag ska vara på... Kanske så att jag får gå på bilskola och köra upp på nytt när det är dags att flytta hem igen.
Här är varmare än hemma, vårfåglarna kvittrar, är usel på fågelnamn, och jag funderar på att köpa penséer :-)

Så var en vecka i Sverige till ända. Känns lite konstigt att åka hemifrån till hem liksom.
I torsdags åkte jag och Anna till Åse och alla hennes islandshästar. Vi fick oss en lektion i hur man rider islandshäst på ett riktigt sätt i paddocken och sedan bar det av ut i skogen en stund. Åse bor på en helt fantastisk gård och jag kommer att besöka henne igen. Efter en god middag och en natts sömn begav vi oss alla tre till Trosa och medarbetarträff på Ridsport. Vi var mellan 20-30 frilansande fotografer och skribenter som tackat ja till inbjudan. Vi hade bra diskussioner kring tidningen och innehållet, framtiden och annat som man kan behöva stöta och blöta. För oss alla ensamföretagare är det värdefullt att träffa andra inom samma bransch. Dessutom skapar det en gemenskap och en känsla av tillhörighet som i alla fall jag uppskattar mycket. Vi fick en fantastisk middag, tack Pontus!!!
Efter en natt på vandrarhem begav vi oss, nu utökade till fyra, islandshästskribenten Anna-Karin Collin följde efter oss till Ia Lindholmoch Denni Hauksson och deras gård utanför Malmköping. Där var det clinic där Pether Markne höll lektion för Denni på en av islandshästarna. Markne måste vara unik i sitt gränsöverskridande. Han tränar så vitt skilda ryttare som Malin Baryard Johnsson, Juliette Ramel och Denni Magnusson, alla tre bland de bästa inom sin gren. Pether Markne sa det så bra: "För mig handlar det om hästar och inte vilken disciplin man rider inom". Han kan genom sin prestigelöshet sprida god ridning bland så många fler, tack för det!!
Efter dessa späckade dagar var det dags för ett sista dygn på Tjörn och ikväll flyger jag och Emil tillbaka till England för att återförenas med resten av familjen.

Nu är vi på Tjörn och helt avslappnade. Bilen är ju i England sedan Peters resa med djuren. Alltså "sitter vi fast" i Höviksnäs. Och det är något jag bara njuter av. Det är skönt att slippa flänga runt för att hinna hälsa på alla. Jag tror inte att nästan någon vet att vi är här, vi smyger runt lite halvt i hemlighet, jag och Emil. Fast i dag blir det besök hos dagmammorna och kompisarna och sedan ska Emil leka med kompisen Alfred. Själv ska jag till tandläkaren. En bit av en tand trillade ut före jul och nu är det dags att få domen - går den att rädda? Usch, ont gör det och dyrt är det, fast det är skönt att det snart är över.

För mig skedde faktiskt inte den stora dramatiken på galan utan timmarna före. Jag hade inhandlat en burk nagellack på rea i Bodyshops butik på flygplatsen. Jag har aldrig nagellack och om jag har det lyckas jag alltid göra något innan det är helt torrt och därmed ser det för ...-igt ut från start.
För att gå med snyggt nagellack till Ryttargalan ägnade jag stort tankearbete åt logistiken kring själva nagelmålandet. Jag sminkade mig, fixade håret och, det allra viktigaste, tog på nylonstrumporna före målandet. När jag så var redo så fick jag inte upp nagellacksflaskan. I mina våldsamma försök lyckades jag fastna med armbandet i nylonstrumpan som givetvis gick i sönder. Upptäckte att reservparet också var trasiga. 17,30 fick jag slänga på mig jeans och polotröja och med glitter både på ögonlock och i håret kasta mig ut på Stureplan. OBS det var lördag, alltså väl passerat ordinarie stängningsdags. Men det fina folket som handlar i Sturegallerian har sena vanor och det tackar jag för. Butikerna var öppna. Hos Zara hängde det några enstaka par, allt var slutsålt på rean. Slet till mig ett par grå - 150 kronor. Rusade vidare till MQ, lika utplockat, slet till mig ett par svarta - 100 kronor. I vanliga fall köper jag 5-pack för 50 spänn. Nu hade jag två par, i fel storlek, för 250 kronor. Usch. Men de svarta passade och min entre på röda mattan var därmed säkrad, sicken tur.

I dag blir ett äventyr. Peter jobbar på någon båtmässa inne i London och kan därmed inte köra mig och Emil till flyget. Så vid tvåtiden ska jag och Emil börja vår resa mot flygplatsen. Vi startar flott med taxi - men bara till stationen - sedan blir det tåg och tunnelbana och massa byten... Ska bli intressant, vi får se om vi kommer fram. Packningen väger lätt i alla fall - bara klänning och högklackat till morgonens ryttargala samt Emils Nintendo DS, vad mer behövs egentligen?

I dag blir det vardag på riktigt - äntligen! Emil börjar skolan igen.
De har världens konstigaste, kanske inte världens men jämfört med hemma i alla fall, intagningssystem till skolan här. Emil fyllde ju fyra i september, då fick han börja i Nursery class när höstterminen startade. Nursery är någon form av frivilligt skolår. Det är inte ens säkert att han får vara kvar i samma skola till hösten, vi har fått ansöka om det. De barn som är yngre, hur mycket har jag inte fattat än, får börja Nursery först nu efter jul. Det innebär att Emils pittoreska och hanterliga klass om cirka 15 barn i dag kommer att bestå av ett 30 barn stort inferno! Hur de barn som redan gått en termin ska slippa en termin av repetition när de nya ska lära sig det de redan lärt sig fattar jag inte!
Emil får två dagars chockbehandling i storgrupp för att sedan få en veckas rehabilitering i Sverige med lite Liten och Stor och lek med kompisar en eller två i taget. Sedan är det på det med full kraft igen!
Jag ska börja jobba "på riktigt", har jobbat hela julen så vad skillnaden blir vet jag inte men jag vet att jag ska njuta av mina timmar i ensamhet framför skrivbordet!!! Och i morgon flyger jag och Emil till Sverige - see you all soon!!

Åka till hästen och mocka skit är ren avkoppling för mig, dessutom gillar jag lukten... Men kattskit är värre. Hemma på Tjörn har katterna svängdörrar ut till friheten och ingen kattlåda finns att skåda. Här har de utrustats med kattlåda eftersom här inte finns kattlucka och för att jag inte vill ha dem ute om nätterna. Men kattlådan ska mockas den med och det är inte alls lika mysigt och avkopplande som att mocka en hästbox, det går inte att jämföra alls. För en hundvalp är dessutom en kattlåda detsamma som en godislåda. Det hon inte stoppar i munnen sprider hon på golvet, allt med viftande svans.
Jag hoppas att katterna snart blir så hemtama att de vistas lika mycket ute som de brukar och jag kan hiva väck kattlådan för den gör ingen glad alls!

Den lilla vita bilen, "min bil" här i England är ingen rolig bil. Det är inte länge sedan den la av när jag kört Lukas till skolan. Fast det var ändå såpass länge sedan att utomhustemperaturen var mänsklig.
I går var det dags igen. Batterilampan lyser men P sa att det är ingen fara, bara den startar. Och startade gjorde den. Åkte för att hämta Lukas i skolan. Av 1 200 elever kom Lukas ut som nr 1 200, allra sist!!!! Och inte kunde jag stå med tomgången på under väntan.... Nej, bilen fick stängas av. Tror ni att den startade sedan? NEJ!! Vi fick ringa P som fick åka från jobbet medan vi traskade - en mamma, två barn och två hundar - i minusgrader och kyla utan mössa och vantar! KALLT! Det är ordet som på pricken beskriver vår promenad.
Nu står den lilla vita bilen utanför, jag funderar, kanske kan man plantera penseér i motorhuven när våren kommer? Eller öppna upp taket med en konservöppnare och ha den som ytterkruka till någon stor palmliknande växt. Det finns många alternativa användningsområden för den förutom att vara bil. Antagligen användningsområden som passar den så mycket bättre.

Jag är ju en timma efter, eller om Sverige är före... Det beror på dagsformen ;-) I alla fall så ringer väckarklockan 06,00 här. i alla fall  när jag är webbredaktör. Då hinner jag upp och göra morgonens webbestyr innan det är dags att forsla barnen till skolan. Fast Emil har extra långt jullov så det var bara Lukas som forslades i morse. Emil hålls därför uppe extra länge så att jag kan jobba till fram på förmiddagen innan solstrålen kommer upp. I dag var det snö och stora snöflingor föll hela förmiddagen men nu börjar det försvinna. Tur - för jag ska strax hämta Lukas och här vet de inte vad vinterdäck är... Nu är helgerna över och det är inte för än till påsk som en längre ledighet skymtas, just nu känns det skönt men det hinner nog ändras. På fredag flyger jag och Emil till Sverige, det ska bli helt underbart!!

Jag är rätt godtrogen, tror jag. Jag tror att de flesta är snälla och osjälviska. Både privat och i jobbet. Sedan jag blev egen företagare har jag fått revidera synsättet på människors vänlighet i jobbsammanhang. Man är sin egen plånbok närmast, det är bara så. Speciellt i bistra tider. Men sedan finns det personer som jag bara känner att det kommer att funka, det är inga problem, vi synkar. Och så ger jag mig själv tillåtelse att slappna av. Så mycket ondare gör hugget i ryggen, när det kommer helt oförberett...
I år är mitt nyårslöfte att bara lite helt på mig själv - och mina barn. Alla andra ska jag behandla med mild skepsis. Kanske att min värld blir lite tråkigare men jag tror även att jag blir mindre ledsen. Jag vill att vardagen ska vara ganska "mellanmjölksaktig" och det har den inte varit det gångna året.
Så 2009 blir mellanmjölkens år för Annika Minnie Maria Grundberg.

Så har 2008 gått över i 2009 och vardagen är här igen. Här i England finns inga röda dagar vid trettonhelgen så här slår vardagen till på måndag med full kraft! Fast det ska faktiskt bli skönt, vi har haft huset fullt sedan helgen före jul och nu ska det bli skönt med lite vardag. Dessutom kostar det att fira jul och nyår så lite rejäla arbetspass behövs verkligen. Bloggandet har inte heller riktigt funkat dessa veckor men nu ska det bli ordning på det också.
Alla djuren är här och kommer överens. Sven och Misse tar små trevare ut i terrängen men Sven tycker att en stol framför kaminen är att föredra framför utflykter utomhus.
God fortsättning allihop!