Liv i exil

I dag i bilen till skolan fick jag förklara skillnaden mellan att bo i hus och lägenhet för Emil. Jag sa att som mormor bor. Man går in genom en dörr och där innanför finns många dörrar bakom vilka olika människor bor och bakom en bor mormor. Det är att bo i lägenhet.
"Men, varje dag när mormor går ut med Bosse och när hon kommer tillbaka, hur vet hon vilken dörr hon ska välja då?"
Emil är djupt imponerad av mormor som hittar hem varje dag. Han talade också om att hans mormor är en väldigt "najs" mormor och mamma. Och så undrade han varför mammor blir gamla. Så säger han helt plötsligt "Theos mamma är gammal", det är Therese det. Jag ler lite och frågar om jag är gammal? Nej det är jag inte men Therese, hon är gammal hon... Barn är helt enkelt underbara! Och jag är sex månader äldre än Therese :-)

Just nu är här väldigt varmt. Igår var det 30 grader. I dag vet jag inte riktigt. Jag har bränt axlarna nå't så förbannat, att jag aldrig lär mig, så jag håller mig inomhus i dag.
Sådana här varma dagar längtar jag hit (det är vinterbilder men det får duga):






Mjölkeviken på Tjörn, mitt favoritställe och en av de vackraste platserna på jorden, enligt mig.

I nya huset kan Sven gå ut genom vårt sovrumsfönster och från taket hoppa ner på en pelare och ner på marken. Hans roligaste sysselsättning är just nu att gå ut genom fönstret, hoppa ner på marken och sedan skrika utanför dörren för att bli insläppt. Och sen börjar det om igen. Här solar han en stund på pelaren som annars används som trappa :-)



Sven jagar ju gärna möss men denna får vi hoppas att han inte sätter tänderna i ;-)

I England måste alla barn följas till skolan, i alla fall de yngre varianterna. De får heller inte lämnas vid skolgården sådär en tio minuter före skolstart utan man måste vara kvar tills läraren kommit ut på gården och hämtat dem. De kan inte gå in om det t ex regnar. Krångligt? Ja, lite.

Många föräldrar ska vidare till arbete efteråt och måste därför komma med bil. Andra, som vi, bor så långt ifrån att annat färdmedel än bil är en omöjlighet. Med andra ord, många bilar blir det utanför skolan.

Emils skola ligger längs en liiiiten väg som 100 meter från skolan blir en ännu mindre väg där det får plats en bil. Parkeringen som hör till skolan är anpassad för att räcka till personalens bilar och kanske någon till.

Så, får ni en bild framför er av det trafikkaos som råder varje morgon. En del morgnar går rektor ut och tittar strängt på oss när vi försöker tråckla oss fram utan att köra på några barn. Någon gång har till och med polisen varit och tittat.

Grejen är att det går bara att parkera på ena sidan av gatan, skulle bilar parkera på båda sidor kan ingen köra förbi. Så är många gator utformade här och det råder ändå inte parkeringsförbud... På ena sidan finns dock en bred gräsremsa som används som parkering.

För att lösa kaoset skulle man kunna tänka sig att man breddade gatan alternativt gjorte p-fickor på gräsremsan för att göra plats för fler bilar. Men icke! Istället smäller man upp ett staket som gör att man inte längre kan parkera på gräset vilket kommer att göra trafikkaoset om möjligt ännu större.

Det är England i ett nötskal! Kortsiktigt, ogenomtänkt och framför allt opraktiskt!

När vi flyttade in i det nya huset så var ju vår inneboende Nikki med den första månaden. Och hon lade beslag på badrummet på nedervåningen, ingen av oss vågade riktigt gå in där :-)
Sedan flyttade hon ut och Nikkis toalett blev gästtoalett. Första gästerna var Ulrika och Lotta. Och de kamperade hos oss i flera dagar och de såg så vackra ut hela tiden ;-) Och liksom iordninggjorda - kajal - mascara - håret i ordning, ja ni vet. Nikki var också fixad och snygg alltemellanåt faktiskt, även om man som heltidsarbetande med häst kanske inte lägger eoner av tid på utseendet under veckorna.

Sedan kom storebror Jan Banan med sambo. De är också vackra, det är inte det. Kanske har tidigare gäster varit försynta. För det första Kristina påtalade var att på toaletten finns ingen spegel! Och, det stämmer, det är ett spegelfritt badrum. Så, innan nästa gäster kommer, de är i och för sig vackra i sig själva de också, så får vi gå på spegeljakt.

För den delen har Emil nu talat om för Isabella att han har två tjejer, vi har också kommit på vad hans tjej heter, den andra alltså - Lily.

I dag har varit en sådan där dag. En dag med en helt suveränt uppgjord plan som föll platt. Jag har varit webbredaktör, med tidsskillnaden så får jag gå upp vid halv sex för att hinna jobba nästan två timmar innan två "morgonmuntra" skolgossar ska väckas.
Förutom webberiet, som inte är heltid utslaget över en dag som börjar i ottan och slutar vid fyra, skulle jag skriva på min Dag Albert-artikel. Det började bra, ingressen skrev sig själv i huvudet under hundarnas morgonpromenad. Får jag bara rätta känslan, rätta introt, eller vad man ska kalla det, så brukar resten komma av sig själv. Men jag har inte ens fått introt på papper. Det var föl, akademiryttare, bryggarhästar och massa annat. Kul men inte helt enligt plan.
Vid 12-tiden fick jag dessutom hämta Lukas som slått sig i ögat. Han grät och ögat rann men ett par timmars vila skulle lösa det problemet tänkte jag. Som också tänkte att bara jag hämtat Emil så kan jag skriva artikel någon timma innan det är dags att laga mat, hmmm.

Hämtade Emil som glatt berättade att han nu har två girlfriends. Dels Isabella från tidigare och sedan klassens nya tjej, som han inte kommer ihåg vad hon heter. Jag frågade om man verkligen får ha två samtidigt. "Ja, det får man, man får ha hur många som helst", svarade han kavat. Sedan berättade han att han frågat den nya, som han inte minns namnet på, på rasten om hon ville vara hans girlfriend och hon sa yes. Då var Emils avsikt att tala med Isabella om detta men han hittade henne inte.

Väl hemma igen var det bara att inse att Lukas öga behövde en date med läkare. Så iväg till akuten. Där väntrummet var tomt!! Så det gick fort. Lukas har fått fyra sår på hornhinnan varav ett går in över pupillen. Han fick piratlapp och antibiotika och vi ska på återbesök på onsdag. När vi kom ut igen, rätt nöjda och glada över den effektiva vården och det väldigt trevliga bemötandet av samtlig sjukhuspersonal, drogs mungiporna raskt ner.

Någon förbannad #%@@**## idiot har repat in en fyra fem w på ena dörren på maffiabilen, hur kul är det - INTE!!!!!

Nu ska jag läsa Lynley-boken, äta, kanske ta en öl och se om det där "introt" kanske kommer tillbaka framåt kvällen, det är tveksamt :-(

Den första planen var att gå och se Alice i underlandet men den gick inte på bio längre. Så planen ändrades, så här efteråt kan det konstateras att det var till det bättre.

Vi styrde kosan mot den söta lilla byn Great Missenden och Roald Dahl-museet. Det var ett litet men väldigt bra museum. Det fanns mängder med saker för barnen att göra så att de lärde om författaren genom att vara aktiva själva. De hade ett rum där barnen fick måla teckningar och där teckningarna sedan sattes upp och klädde väggar och tak. En jättemysig sagostund med mycket gapskratt blev det också. Så det kommer att bli återbesök, var så säkra!
Här är länkt till Roald Dahls museum.

Museicafét var fullproppat med folk, merparten barn, och därmed var också ljudnivån obehagligt hög. Vi bestämde oss för att försöka hitta någon mysig pub, och det gjorde vi verkligen. Solen tittade fram och vi satt ute och åt. Precis när vi var klara kom regnet. Jag åt en kanongod svamprisotto och Peter tog "Sunday roast". Emil? Pasta såklart!
Här åt vi!

När vi kom hem tittade vi på filmen "Fantastic Mr Fox" som Emil fick köpa i museibutiken.

Sammanfattningsvis har vi haft en alldeles underbar helg. Inget jobb, inga tider att hålla, bara lugnt och skönt och mysigt familjeliv. Så nu är batterierna laddade!

P.S. Lena och Steve, det är inte helt omöjligt att det blir ett andra besök på Annie Baileys pub när ni är här, känns som ett bra utflyktsmål! D.S.

I fredags var det dags för Jan och Kristina att åka hem till Sverige igen. Denna gången var passet med hela vägen :-))

Handskar på!

Två michelingubbar? Nej, Jan och Kristina i full mc-utrustning.

Och iväg for de och till Björlanda kom de fram efter ett par timmars körning i ett regnigt Danmark och två färjefärder!

I söndags kom morbror Jan med sambo. Vi har varit ute på lite äventyr och jag är som vanligt rätt kass med att få med kamera. Som tur är har mobilen en hyfsad kamera. Så här kommer massa bilder som sammanfattar delar av vår vecka.

I söndags var det kontinental marknad uppe i stan. Vi köpte massa mums; oliver, ostar, skinka och annat.

Det var väldig skorea i en affär. Dessa fräcka conversen kostade inte ens 300. De är liiiite för små för Lukas och han tycker det är jobbigt med dubbla snören så det lutar åt att jag kan ta dem. Och jag är inte så ledsen för det :-)



På måndagen var det skola för Emil och Lukas men vi vuxna traskade upp till det nyöppnade fjärilscentret, det här var ett par väldigt hungriga fjärilar. De åt ananas, banan och apelsin. De andra fjärilarna gjorde som man förväntar sig, de åt nektar från blommorna.

Det var inte bara fjärilar i fjärilslandet utan också trädgårdar i lustig design. Här står Jan och tittar å en mur som delvis var uppbygd av gamla singlar och instrument.

Här var en rabatt pyntad med klockor, påminner mig lite om Kicki ;-))

Här står en sticka bredvid en annan, eller hur ;-)

Lite discokänsla på denna rabatt

Discokula över lobotomerade skyltdockor.

Fri tolkning!

Efter alla blommor och fjärilar var det dags för stadig lunch på den charmiga puben "The holly bush" där varken barn eller hundar är välkomna och där Jan upptäckte att den 100-åriga golvklockan gick nästan på sekunden rätt. Det är sådant som uppskattas och anses som viktigt av storebror Jan.



Jan och Peter drog sedan iväg för ett par dagars mc-semester. Jag och Kristina ägnade en av dagarna åt att besöka Hatfield house fantastiska park.






Med min vanliga tur så regnade och haglade det under vårt besök. Men det blev ett litet smakprov med löfte om att återvända till denna fantastiska park.


Motorcykeln måste givetvis tvättas efter sitt äventyr och kan Peter få en bättre assistent?



Jag ska ta igen mig med min nya Lynley-bok som inhandlades i dag tillsammans med några pennor.


En nära vän till familjen har fått ett jobbigt besked i dagarna. Lev livet nu och var rädda om varandra, vi vet inte hur länge vi får vara med. Kärlek till alla vänner överallt!!!

När jag och Tilly skruttar runt i den engelska trafiken så förvånas jag över hur hänsynsfulla engelska bilister är mot hästar och deras ryttare. De kör aldrig om såvida det inte finns en mötesplats till exempel. Detta gäller inte alla men det stora flertalet, det är få som bär sig illa åt.
När jag sitter där högt upp i ryggen och vinkar tack så säger jag även "tack" på svenska, det är ju ändå ingen som hör. Men nu har jag börjat fundera, läpprörelserna till "tack" måste se misstänksamt lika ut läpprörelserna för "fuck". Men än har ingen blivit ilsk :-)

Tilly är rädd för svarta saker, bilar undantaget, stora stockar och växter med stora blad, typ rabarb. Så det är vad jag håller utsikt efter på ridturerna.

Jag tror ju att ni som läser bloggen främst är mina vänner men om det finns någon annan därute så får jag göra en liten bakgrund.
Min pappa bor i Ö-vik och har alltid gjort det, jag har alltid, i alla fall fram till jag var 35, bott i Göteborg. Med andra ord har jag och pappa aldrig bott tillsammans eller i samma stad. Kontakten har därmed varit sporadisk.

Igår ringde pappa från sitt hus i Portugal, somliga samlar på frimärken min pappa samlar på hus...

Han var SÅ orolig. Jan, min storebror, ska ju köra vänstertrafik med motorcykeln ända från färjan och hit. Jag har bott här i två år och kört vänstertrafik och inte har han oroats av det. Dessutom kom han inte ihåg namnen på mina barn, hans enda barnbarn.

Så, antingen är det som så att han faktiskt inte bryr sig, eller, och den tanken är lite mer skrämmande, han börjar bli lite snurrig i huvudet. För han brukar ha koll på Lukas.

Men att han gör skillnad på barn och barn och att söner betyder mer än döttrar - det är liksom uppenbart.

Storebror Jan är ett annat kapitel. Han och sambon ska komma hit. Planerad resväg var Göteborg-Fredrikshavn och sedan färjan från Esbjerg till Harwich. Igår morse ringde storebror, "jag står här på färjan, måste man ha pass?". JA DET MÅSTE MAN!!! Så, snabbt la han på och sedan hörde vi inget för än senare på eftermiddagen. Han hade kört av färjan, personalen försökte hindra honom (ni som känner Jan Banan kan säkert se situationen framför er). Hem och hämta passet och sedan ta den "något" längre vägen över Helsingborg-Helsingör, men nu är han snart här. Bara några timmar kvar.

Emil blir allt mer "Dolph-ig" i sitt sätt att tala, eller "Silvstedt-ig" om man så vill. Fast istället för att bryta på bred amerikanska så är det ju "fin" engelska som blandas med svenskan.
Bland annat har han skapat ett eget ord kring ordet svälja, det blir liksom "swolja", engelsk start, svenskt slut.

Vissa ord kan han bara på engelska, mattetermer bland annat, han "addar" och sätter saker "together".

I dag åkte vi förbi en urgammal folkabuss; "mamma det där är en caravan, för i en caravan bor man och jag såg gardiner och täcken och massa saker man har när man bor". Så, folkabuss = caravan.

I skolan går man i year one etc och han säger class, inte klass.

Och, Mr smith blir Mr Sniff - det är det sötaste av allt!!

Det har varit en händelserik helg. I fredags kom Ulrika hit och på lördag förmiddag slöt även Lotta upp. Det stora målet var terrängprovet i Badminton som var igår. Jag hade ingen kamera med, jag hade ju fotograf med mig...
Badminton var blött, lerigt och alldeles underbart.
Det har blivit lite andra utflykter också och Peter har varit med och haft kameran framme på några.

Två glada svenskor med kamerorna i högsta hugg utanför katedralen i St albans.

Vi hade sådan tur att en kör övade när vi var i katedralen, det är så häftig akustik och de sjöng så vackert.

På vår väg till flygplatsen med Ulrika fann vi en stor skylt med "piont-to-point", vi letade rätt på tävlingsplatsen och det var en annorlunda upplevelse. Precis som på Badminton var det mycket pick-nick-korgar och en av de viktigaste tillbehören verkar rosévin vara.

Mest som utsmyckning, tror jag, red två damer omkring med kläder a la 1800-tal, hästarna var hur lugna som helst.

Ett jaktlag visade upp sig, barnen fick klappa både hundar och hästar som snodde runt i visningsringen som galningar, gäller både hundar och barn...

Bland de här gröna kullarna var det point-to-point-löp.

Den här "lilla" flickan är nio månader gammal. Mannen berättade att handsken är för att hon ska sitta bekvämt, vill en så stor fågel göra skada hjälper inte handsken ett smack!

Jag hejjade på hästen med orange luva, såg bra ut efter två varv men de bröt på upploppet. Hästen Peter höll på, blåvit outfit så klart, vann.

Första varvet ledde han men andra varvet trilla han av och fick lämna banan till fots.

Ugglor fanns det också.

Det är inte lätt att fotografera hästar i full fart, här lyckas Peter fånga en på väg in i bild och en på väg ut...

I morgon blir det ytterligare en dag i fälttävlans tecken då jag och Lotta åker till Dag Albert. Hur han har det får ni läsa om i Ridsport så småningom.