Liv i exil

I England måste alla barn följas till skolan, i alla fall de yngre varianterna. De får heller inte lämnas vid skolgården sådär en tio minuter före skolstart utan man måste vara kvar tills läraren kommit ut på gården och hämtat dem. De kan inte gå in om det t ex regnar. Krångligt? Ja, lite.

Många föräldrar ska vidare till arbete efteråt och måste därför komma med bil. Andra, som vi, bor så långt ifrån att annat färdmedel än bil är en omöjlighet. Med andra ord, många bilar blir det utanför skolan.

Emils skola ligger längs en liiiiten väg som 100 meter från skolan blir en ännu mindre väg där det får plats en bil. Parkeringen som hör till skolan är anpassad för att räcka till personalens bilar och kanske någon till.

Så, får ni en bild framför er av det trafikkaos som råder varje morgon. En del morgnar går rektor ut och tittar strängt på oss när vi försöker tråckla oss fram utan att köra på några barn. Någon gång har till och med polisen varit och tittat.

Grejen är att det går bara att parkera på ena sidan av gatan, skulle bilar parkera på båda sidor kan ingen köra förbi. Så är många gator utformade här och det råder ändå inte parkeringsförbud... På ena sidan finns dock en bred gräsremsa som används som parkering.

För att lösa kaoset skulle man kunna tänka sig att man breddade gatan alternativt gjorte p-fickor på gräsremsan för att göra plats för fler bilar. Men icke! Istället smäller man upp ett staket som gör att man inte längre kan parkera på gräset vilket kommer att göra trafikkaoset om möjligt ännu större.

Det är England i ett nötskal! Kortsiktigt, ogenomtänkt och framför allt opraktiskt!