Liv i exil

Med Frölunda ute ur leken hemma i Sverige får Peter nöja sig med Lukas och hans lag. Här finns en A- och en B-serie även för små 11-åringar. Lukas lag avancerade från B till A inför denna säsongen och nu kämpar de för att hänga kvar.
I helgen var det två matcher, mot serieledarna och de som ligger tvåa - förnedringshockey stod på schemat alltså.
I lördags var det bortamatch, serieledarna. Det blev 0-19, inte kul alls. Det är ett elitsatsande lag, vilket är obehagligt med tanke på barnens ålder. Tydligen har tränaren inträdesprov, inför säsongsstart får ungarna betala för att genomföra tester flera dagar i veckan under fyra veckor. Sedan skickas brev hem där det inte bara står JA eller NEJ utan också, om de ratats, detaljerat beskrivs hur kassa de är. Och denna tränare är eventuellt på väg till Lukas klubb, om det tycker vi INTE.
Igår var det så dags för serietvåan hemma. Lukas spelade superbra, bättre än någonsin och siffrorna blev inte lika förnedrande, 1-6. De två kommande matcherna väntar de som ligger närmast under lukas lag i tabellen och kan de hålla i det goda spelet från söndagens match så blir det två vinster. Jag håller tummarna.

Det är ett rovfågelpar som häckar alldeles här vid oss. Jag är urusel på fåglar så det blir inte mer precist än så. De är märkta i vingarna så de är väl av någon hotad art får man anta. I morse när jag gick ut med hundarna så höll den ena av dem på att övningsflyga med de två ungarna över fälten. Och för mig är därmed gissningsleken över. Vildkatten har blivit attackerad av mamma eller pappa rovfågel när han hamnat för nära en av ungarna när de dunsat ner i marken. För så stora sår som han har kan han definitivt ha fått av en rovfågel. Så jag är förvissad. Och jag låter inte Vicky, som i vissa lägen absolut kan förväxlas med en större råtta, springa alldeles fritt över fältet. Fast även om de är lite farliga är de också alldeles fantastiskt vackra där de alldeles ljudlöst svävar fram. Jag ska försöka fånga dem på bild.

Nu har jag fått massa ansökningar ang au pair. Tack alla ;-) Tjänsten är dock tillsatt av annan sökande men tack för visat intresse!!
Mina dagar är inte alltid så hysteriska som jag beskrev igår, eller var det i förrgår? Men Tillys ägarinna har flytt det miserabla vårvädret och åker skidor i Frankrike.
Men jag tycker att ni kan komma hit ändå - Annicka, Anna och vem det var mer - ni behöver inte jobba av ert besök. Gästfriheten är stor här, så kom.
Och Stina - det ska bli så roligt att ha dig här - en au pair på riktigt, det låter tjusigt. Vi kommer att få superkul tror jag!

I dag gick vi ut hårt och sedan ökade vi succesivt. När det var dags att säga god morgon till "vildkatten" som sovit över i Emils rum upptäckte jag att hans svullna kind var ett minne blott. Det som varit i kinden fanns nu bland Emils sängkläder, blä.
Packa Lukas matsäck, köra Emil till skolan, tillbaka hem, riva ut allt ur Emils säng, tömma kattlådan, dammsuga rummet. Jaga folk till tre olika artiklar - ingen svarar, ringa Tjörn ang barnomsorg, oroa mig över Emils skola, hämta Emil, ut till stallet fixa hästen inför eftermiddagens intag och nattamatande. Hem, kolla hur det gått med vildkatten, äta något, Lukas kommer hem - han ska äta något, in i bilen, bort till stallet, blöta höet, ta in hästen, linda benen, in i bilen, köra till hockeyn. Hem från hockeyn, äta lite kvällsmat, lägga Emil, hjälpa Lukas att göra färdigt geografiprojektet, skriva ut det och se till att Lukas också äter något. Livet som desperate housewife i England är hektiskt ibland. I morgon börjar det om, upp tidigt, ut med hästen, hem och jobba, hämta Emil, försöka hinna rida, till hockeyn. En liten au pair kanske?

I huset här ingick de förra hyresgästernas alldeles underbart fina svarta bondkatt. Hur man kan lämna en sådan sympatisk individ åt sitt öde kan jag inte förstå. I början, läs före Tures ankomst, var han inne här var och varannan dag och sov gärna över, helst i sängen. Sedan Ture kom har besöken glesnat, han skymtar till någon gång, får mat på utsidan och har sovit inne någon natt när det var snökaos. I dag kom grannen ljusfabrikören. De har kattlucka till fabriken och därmed är vildkatten delsbo hos dem. Nu är han sjuk och behöver till veterinär. Så vi, ljusfabrikören och antagligen vår granne ska gemensamt betala vården för honom. Det råder namnförbistring - vår granne säger att han heter Boy, ljusfabrikanterna håller på Socks.
I alla fall befinner sig han nu på Emils rum instängd med kattlåda, mat och vatten i väntan på veterinärbesök i morgon bitti. Halva hans ansikte är uppsvullet, han har ett sår mitt på huvudet och något annat skumt nedanför ena ögat. Men han är nöjd och gillar Emils rum så det ska nog funka. I morgon bitti blir det färd till veterinären.

I dag är det mors dag här på den brittiska ön. Jag har blivit uppvaktad med ett blingande soldrivet mobilsmycke, egentillverkat kort och middag på puben. Det blev camembert till förrätt, lamm med yorkshirepudding och annat smått och gott till varmrätt och en latte på det. Livet är rätt underbart trots att det åker lite moln över himlen i dag och det blåser. Är trots det 15 grader ute.
En brittisk dokusåpakändis, hon har varit med i brittiska Big Brother, har dött. De senaste månaderna har hennes kamp mot den obotliga cancern och hennes bröllop varit huvudnyheter här. Natten till i dag dog hon och det toppar alla nyheter. Till och med Gordon Brown har gått ut och uttryckt sin sorg över denna fantastiska kvinna. Jag undrar om Fredrik Reinfeldt skulle beklaga offentligt om någon av alla våra svenska dokusåpakändisar, t ex Linda Rosing, skulle dö. Visst är det sorgligt och definitivt synd om hennes barn, men premiärministern...

Ginsten blommar för fullt.

En lätt lunch i solskenet på den gamla puben. Makrillpaté på grovt bröd.

Peter tog färska räkor med majonäs.

Englands äldsta pub om de får säga det själva.

Porlande vatten i parken.

Blomlådorna hänger på rad med penséer i på Fishpool Street.

Emil är glad på vårpromenaden.

Syskonen på puben.

I parken med hela St Albans i bakgrunden.

Familjen på puben.


Givetvis är Ture och Vicky med på puben.

Lukas.

Lukas hoppar på stenar över ån.

Flintastenar och grönska gör sig bra tillsammans.

Peter med en kall Ale till lunch.

I väntan på maten.

Vi förlorade, det blir ingen plats i skolan här. Först fick han inte behålla dagmamman och tryggheten i Sverige. Det gråter han över fortfarande. Han vill inte gå till skolan här, han vill hem till Lilla Blå och sina vänner men det får han inte.
Nu får han inte gå kvar i skolan här där han har fått vänner utan måste byta.
Finns det ingen i all byråkrati som ser till Emils bästa?

Jag har slutfört mitt första uppdrag där jag levererat en text på engelska till en engelskspråkig tidning. Dessutom i ett ämne - avel - som inte är min starka sida, även om Ridsports redaktör tvingar mig att skriva om ämnet lite nu och då.
Nåväl, min text fick godkänt och de vill ha mig för fler uppdrag. Undrar vad det säger mest om - den engelska tidningen eller min engelska ;-)

För andra dagen i rad hade jag sällskap på ridturen. I går var det Tilly och tre ponnyer med tillhörande ryttare. En av ponyerna har fång och är 23 år så det gick lugnt och stilla. För lugnt tyckte Tilly som skrittade på hem långt före de andra.
I dag var det två ponnyer, Tilly och ryttare. En av ponnyerna har en vuxen matte, hennes äldsta son är 16, hon är lurvig vit och smutsig. Ser helt enkelt inte mycket ut för världen. Fördomsfullt tänkte jag mig sakta tempo där jag travar och galopperar i förväg och de förtvivlat försöker hänga med Tillys älgakliv.
Före ridturen fick jag frågorna: Är hon trafiksäker? Gillar du att trava? Går det bra att galoppera? Svar: JA på samtliga.
Ute i lilla skogen föreslår ponnymamman att vi ska galoppera och sedan försvann den lilla ruggiga ponnyn i fjärran. Tilly hann knappt med... Och jag kände mig som en riktig dressyrkärring, jag gillar inte galopp-i-fri-fart-utan-broms. Hyfsat-i-form-mellangalopp - det gillar jag. När jag satt där uppe och kände mig som en smörklick på en het potatis så hann jag tänka att detta går åt helvete. Därefter svor jag över att jag aldrig investerat i en säkerhetsväst. Tilly är stor som Lucky och jag sneglade ner och insåg att det var förbannat lång luftfärd ner. Men vi fick stopp, det gick bra. Nästa galopp var jag mer förberedd så nu var det mer fri-galopp-hyfsat-i-form-och-kontaktbar, den gångarten gillar jag bättre.
Om jag varit buddist, om jag trott på reinkarnation, om inte Tilly varit för gammal för att Lucky skulle kunna vara återfödd i henne, så hade jag trott att så var fallet. De är så lika på alla sätt. Jag tror att Lucky sitter där uppe på ett litet moln och har en liten hov med i spelet ;-)

I dag var det så dags. Att göra vår appeal inför "domarna". Det hela ägde rum på ett hotell i staden. De hade bokat ett mindre konferensrum och där löstes vi föräldrar av. De före och efter har också barn i Emils klass.
Tre pensionärer utgjorde själva juryn/domarna. En kvinna som representerade St Albans motsvarighet till kommunstyrelsen och en kvinna som liksom höll reda på allt.
Först talade kommuntanten om att de inte gjort något fel och enligt Ofstede så ska det inte vara fler barn än 30 i en klass. Sedan förklarade hon varför de mätt skolvägen längre än vad vi gjort.
Sedan var det våran tur och jag lyckades klämma ut en tår varpå den äldre mannen i domarpanelen såg lite berörd ut. Annars var det nog så att de tyckte synd om Emil men att det inte är skäl nog. Vi ska få svar före veckans slut så jag håller tummarna!
Hela skolsystemet här när det gäller antagning är skit faktiskt. Helt ologiskt och otroligt fyrkantigt.

Emil har börjat ta till sig allt mer av det engelska språket. Han talar ofta engelska när han leker själv och talar till sig själv i leken. Härom dagen kom han och sa att valpen (hur länge är hon det egentligen) kissat på "flooret". I natt kom han ned och kröp in under mitt täcke och började böka med fötterna. "Mamma jag vill ha mina fötter under ditt leg", var förklaringen. Twinkle little star sjunger han som ett rinnande vatten men han kommer inte ihåg den svenska versionen; blinka lilla stjärna.
Det är roligt och spännande att se hur fort han har lärt sig.
Nu ska jag go ut i köket och drink kaffe.

Så har jag gjort nattlivsdebut i St Albans. I fredags gick familjen och Therese på puben och åt födelsedagsmiddag. Supergott! Sedan fick Peter ta barnen och åka hem och jag och Therese gick upp till stan. Hittade stallgänget och det blev öl, dans och Tequila. Här är mycket större blandning på åldrar på ställena. Farmor kan gå ut med barnbarnen liksom och det är kul. Ännu bättre är att ställena stänger redan klockan 1. Då blir man inte ens speciellt trött dagen efter.
Igår var det utflykt till Camden Market. Jag köpte en gästbok, några lustiga prydnadskulor och en tröja. Det är en fascinerande miljö och olikt alla marknader som finns i Sverige.
I morse, eller snarare natt, var det så dags att köra Therese till flyget så vid det här laget borde hon ha landat i Sverige. Och gästboken glömde hon att skriva i...
Nästa planerade besök är Peters kompisar som kommer för en grabbhelg med fotboll.

I dag är det "red nose day" här. Det innebär att allt ska vara roligt och att man ska skänka pengar till välgörenhet. I Lukas skola får de som vill klä ut sig till sin favoritfigur, i Emils skola är temat kungar och drottningar. De som klär ut sig ska betala en pund för besväret. I Lukas skola krävdes även mer pengar att spendera på olika välgörande roligheter. Vi fattade kanske inte riktigt hur stort detta är med red nose day. Så shopping till barnen skulle göras i går, m a o i sita minuten, vid vårt Londonbesök och då på Hamleys. Där var ALLT utsålt. Vi fick tips av kusin Jaana om en butik, typ Buttericks utan de kuliga prylarna, och traskade iväg på jakt efter butiken. Fann den och fann även saker att klä barnen med. Det blev riktigt bra, särskilt Hulken Lukas.

Förutom rödanäsandagen är det ju min födelsedag. Tack för mail, paket, godis och annat som ni skickat från Sverige och hit. Det värmer mer än ni kan ana. Kram till ALLA!

I går var det match igen, denna gång i Chelmsford som inte ligger allt för långt ifrån östkusten. Dessutom var matchen på förmiddagen och solen sken på morgonen. Alltså bestämde vi oss för en tripp till havet efteråt. På vägen till Chelmsford blev Emil åksjuk och kräktes ner sina kläder så vi fick dessutom shoppa lite nya. Något som han är mycket glad för, han vägrade skoluniform i dag och skulle ha de nya fina kläderna att visa upp. Inget ont som inte har något gott med sig...
Lukas lag förlorade, solen hade försvunnit och det blåste kallt när det väl var dags att styra mot havet. Men vi är väl vikingar...
Vi valde en by helt på måfå på kartan och ställde in GPS:n. Snart var vi framme i .
Nere i hamnen hittade vi ett litet arbetarfik/lunchställe som hade söndagsöppet. Där fick vi varsina rejäla portioner med stek, potatismos, yorkshirepudding, kål, morötter, ärtor, sås och horseradish. Vi blev mätta och mer därtill. Utanför regnade det och blåste, en promenad med hundarna kändes så där lockande. Men ibland ska man ha tur. När vi väl ätit upp allt så var solen framme igen och vi gav oss ut i tidvattenland.

Vi fick gå på små spångar över de torrlagda kanalerna och det var blött och lite läskigt - skulle vi komma tillbaka eller skulle tidvattnet ta oss. Mitt i allt detta får Ture korn på en duva eller något och sticker. Bort gick ju bra, då flög han över bottenlös lera och diken och vatten. När han väl stillat sig och skulle tillbaka var det värre. Då var modet som bortblåst. Peter anade att han skulle vara tvungen att bada i leran men det gick, Ture tog ett mastodontskutt och var tillbaka och blev  kopplad kvickt som attan.

Det blev bara en smakbit av östkusten men den gav mersmak och vi kommer definitivt att återvända. Nu måste jag ge mig i kast med arbete. Tjingeling pling!

Vicky stupade i morse när hon skulle skälla ut brevbäraren och därmed fattades beslutet att åka till veterinären. De gav henne två sprutor med antihistamin, en direkt i en muskel vilket gjorde ont. Men den tog direkt och hon piggnade till på en halvtimma. Veterinären föreslog diverse orsaker till hennes allergiska reaktion där orm kändes mest avlägset medans nässlorna kändes som närmast till hands. Men på sidan har hon haft en liten blöt fläck som inte velat torka under dagen och när denna lilla fläck undersöktes närmare fann jag två små pyttesmå blodiga prickar. Så det var nog ormen trots allt. Det obehagliga är att hon med största sannolikhet blivit biten i trädgården. Vi får hoppas att den slingrat sig iväg någon annan stans vid det här laget.
Som tröst har Vicky fått godis, en aktivitetsboll och ett väldigt fräckt halsband. Hon är tuffaste jack russeln i St Albans.

i natt vid 1-tiden gnydde lilla Vicky och jag tog därför och gick ut med henne en vända i trädgården så att hon fick uträtta behov. Tillbaka i sängen ser jag att hela hennes ansikte är svullet, nosen och upp över ögonen. Det blir en natt med vak där hon spyr någon gång och strax före fem ringer jag veterinären. Han plockar isär problemet i tre. 1, hon spyr för att hon ätit något, 2, hon är svullen för att hon satt huvudet i brännässlor eller liknande, 3, hon är skum i temperamentet för att hon börjat löpa. Inget av dessa tre allvarligt nog för att komma in mitt i natten.
Nu har svullnaden lagt sig en hel del men hon är väldigt ledsen. Vi håller tummarna att hon piggnar på frampå dagen annars blir det veterinärbesök trots allt.

Här har hon gömt sig i min garderob med sin svullna nos. I natt var även ögonen helt svullna så det har verkligen gått tillbaka.

Det är i möten med andra människor vi förändras och utvecklas har jag läst någonstans. Och det är så sant. Efter Monas besök har förändringar skett på två punkter.
Fotobeviset på min stolsits, som dessutom finns för allmän beskådan på FB, gör att jag nu rider med VÄLDIGT långa stigläder och verkligen försöker dra bak hela benet. Känner mig som värsta dressyrtanten men ser antagligen ut som en nybörjare... Fotot togs av Mona.
Jag äter numera engelska muffins till frukost, lunch, middag och kvällsmat. Rostade med smör och marmelad. Det var Mona som var på jakt efter engelska muffins, något jag inte sett tidigare. När vi väl fann den köpte hon inga. Det gjorde däremot jag ett par dagar senare och är numera fast.
På onsdag kommer Therese och Marcus, återstår att se vad för förändringar det kommer att innebära för framtiden.

Jag vet inte om det är att de är så många fler här, människor alltså, och därmed också pensionärer. Eller att de kör bil längre. Men om man beger sig ut på dagtid till affären eller upp till stan en onsdag när det är marknad då dominerar männen med keps och käpp trafiken totalt. Så länge de kör på vägarna går det bra, det är värre när det kommer till parkeringsplatserna. Gubbarna försöker, nästan samtliga, att backa in bilarna. Detta trots att deras nackar har stelnat för länge sedan. De tar gärna en plats så tidigt som möjligt i P-huset eller på parkeringen så att det ska skapas en ordentlig kö med bilar som inte kommer förbi under mannens vedermödor. I går var jag orutinerad nog att åka till stan utan att tänka på att det var marknad. När jag skulle ut ur P-huset kommer en bil med ett pensionärspar. Kvinnan kliver ut och börjar högljutt dirigera mannen som försöker backa, hjälpte inte så mycket måste jag säga. Det tog honom en bra stund och som krydda på moset kom ytterligare en bil med en gubbe med keps och käpp som skulle försöka samma manöver bredvid den andra gubben. Förvirrande och kaotiskt. Jag tog helt enkelt och bara backade och åkte, för så vitt jag vet så står de där och backar än. Är det inte så sagorna brukar sluta?

I dag var det dags för bilbesiktning - eller MOT som det heter här. Jag gillar inte bilbesiktningar, här kryddades äventyret också av att jag var tvungen att passera Hemel Hempsteads "magic roundabout". Där åker man med- och motsols lite hur man vill...
Vi klarade MOT:et med bara en anmärkning på vindrutetorkarna men de satte på nya direkt så var det problemet ur världen.
Undrar vad MOT står för. Någon som har något förslag? Vad de egentligen kollade vet jag inte men inför besöket skulle bilen piffas upp enligt Peter och nu är den tvättad på in- och utsida samt dammsugen. Det är något som inte händer bilar i min ägo allt för ofta ;-) Så inget ont som inte har något gott med sig!

Nu tror jag att jag är så mycket med i cyberspace som det är möjligt. Facebook, LinkedIn, msn och nu även Youtube. På Youtube finns bara, till min stora förtret, min röst med. Det är liksom inte det som är huvudnumret. Nej, det är Monas söta film på Vicky och Misse när de leker på köksgolvet.
I dag har jag provat att skicka pengar från min svenska bank till mitt konto i England, jag är lite skeptisk. Just nu far ett par tusenlappar runt i cyberspace och förhoppningsvis landar de på mitt konto snart...
P.S. För att ha störst behållning av filmen, stäng av ljudet ;-) D.S.

Så var även denna helg till ända. Det är bara lite middag och lite TV-tittande kvar så är vardagen här igen. I går var vi på marknaden och på vägen smet vi in i katedralen där en stor kör repeterade Wagner. Vilken akustik det blir därinne, helt fantastiskt. Synd bara att kören gick på lunch strax efter att vi börjat lyssna.
Shoppat har jag gjort också, Peter har fått betala, ett par skor - skitsnygga faktiskt, jeans och tallrikar har det blivit. Känner mig riktigt nöjd med livet faktiskt. Therese har bokat in besök här om en dryg vecka och storebror Jan med familj kommer hit och firar påsk, ska bli så trevligt.
Dessutom har jag fått lägga ut en riktigt "rolig" nyhet på webben. Det alla som sett filmen antagligen undrar är "kommer Kittel att kunna få barn efter detta". Men det är helt underbart vad de bjuder på sig själva inför en jublande publik. Titta och skratta.