Liv i exil

Jag hade ingen kamera med mig till Åse, klantigt, eller hur! Men Anna hade och här är några av hennes bilder. Det är en fantastiskt fin bild på Ture, en när jag pussar på ett ullegulligt litet föl och en bild från olycksplatsen. Som riktiga poliser från CSI eller Mordkommissionen eller Rikskrim eller, ja inte vet jag, fotade vi platsen där den tyska cyklisten orsakade min avtrillning. Vet inte riktigt hur vi ska bygga vidare på denna kriminalgåta. Känns lite som om vi nått vägs ände, men vad vet jag om riktigt hårt deckararbete? Noll och intet, någon som har uppslag? Kroppen ömmar fortfarande i alla fall men jag tror inte att den tyska cyklisten kan lastas för det alls.

Så har det hänt igen, tror att det var i slutet på 90-talet senast. Vad då? Att jag trillade av en häst så klart. I går var jag hos Åse tillsammans med Anna och red på en av Åses fina islandshästar. Vi töltade och livet var alldeles underbart ända till tysken kom, på cykel. Min lilla söta islandshäst blev inte rädd först men när Åses häst bestämde sig för att cyklisten var farlig så bestämde sig min också. LIVSFARLIG CYKLIST - FLY FORT! Och jag har aldrig varit med om en häst till att vända så kvickt. Min gamla kropp hängde inte alls med utan jag for liksom i gruset,. Tröjan gick sönder och rumpan och lite rygg är uppskrapat. Men inget som inte går över. Men först lite självömkan och ynkande, det tycker jag att jag har rätt till.

I dag var det cirkus för mig och Emil. Det är fantastiskt roligt för barnen  med cirkus samtidigt som djurnumren ger en lite fadd smak för en djurvän. Här var elefanter, hundar, kor, grisar och gäss... Korna var "belgian blue"-stora och till misstänksamhet loja. Elefanterna är jag alltid skeptisk till, varför knatar de inte bara rätt ut, trampar på oss idioter som tyst iakttar spektaklet? Något har de fått i sig som till och med FEI skulle klassa som dopning...
Men i dag blev jag mest sur över hästarna. Åtta små pytteponnier med "lilla gubben"-teckning kom in och sprang runt runt, vände på kommando, hoppade upp med hovarna på varandras ryggar och gick i konstigt tvåbensled. Inspända som bara den och min första tanke var "vart hade de sprungit om de släppte på inspänningen?", för nu bet de sig själva i bogen. Sedan bestämde jag mig för att kolla deras öron genom hela spektaklet och de var bakåt hela tiden, även när "domptören" talade till dem. De var inte lyckliga alls.
Varför har jag då ändå betalt massa pengar för att gå dit? Jo, för att Emil 5 år inte ser det jag ser, för honom är det en magisk upplevelse. Och nu behöver jag inte gå fler gånger, båda barnen har varit på cirkus och några mer barn ska jag inte skaffa. Kalla det dubbelmoral om ni vill.
En sista undran, varför envisas de med att ha elefanter? De går runt i manegen, kliver upp på en pall, snurrar runt, viker snabeln lite tjusigt, håller varandra i svansen och går ut. Samma som cirkuselefanter har gjort i evigheter? Inte nydanande precis, släpp elefanterna fria!!

I dag var jag på Akvarellmuséet i Skärhamn och såg Elsa Beskowutställningen. ÅK DIT! Om ni har möjlighet. Att se hennes teckningar i original var alldeles speciellt. Nu har jag precis läst "Tomtebobarnen" för Emil som godnattsaga och jag tror faktiskt att han har somnat. Riktiga sagor är magiska, så är det bara.
Annars så väntar jag på solen men den har gått och gömt sig.
Och Aina, det är inte helt mitt beslut att ha båt, det finns en make i familjen med. Han är inte helt med på att jag funderar på att skaffa ny häst men häst blir det nog ändå. Somligt får man dras med bara när man är gift, häst och båt är hör till den kategorin ;-)
Sedan är vår del av västkusten med Tjörn, Orust, Göteborgs norra skärgård och resten av Sverige upp till norska gränsen vackrast från vattnet. Så jag är faktiskt riktigt glad över vår gamla båt! Den är fin och bra.

Allt var ju liksom ordnat med djuren. Ture och Sven är här. Vicky, som inte kan åka med pga Englands karantänregler, skulle stanna hos stallkompisarna. Så smidigt och bra alltihop var ordnat. Men icke, Vicky har provbott hos dem och hon skäller som en tok på dagen när hon och familjens hundar är ensamma. De bor i lägenhet och grannen jobbar natt, gissa hur poppis det är...
Peter fick åka och hämta henne och nu hägrar hundpensionat. Då hittar inte Peter hennes vaccinationsintyg. Då ringer han mig som liksom ska hitta det på distans, hur lätt är det...
Här hemma på Tjörn sitter jag med hund och katt men utan båt. Marinan i Stenungsund skulle slängt i den till idag, en kompis var här för att hjälpa mig att köra hem den, var båten i vattnet, nej!!! I morgon är den i vattnet men någon hjälp verkar jag inte få. Om storebror ska hjälpa mig krävs papegojvakt som gentjänst och jag är livrädd för fåglar, till och med en liten kolibri får knäna att skaka... En annan vän är tillfrågad men entusiasmen var inte på topp om man säger så. Jag får väl köra själv och ramma bryggan i 20 knop! Alltid roar det någon.
Så istället för lugn och ro har jag både hund- och båtproblem!

Resan med bil från England till Tjörn gick över förväntan. Ture och Sven, hunden och katten, skötte sig exemplariskt liksom barnen. Tyskland är ett enda vägarbete och autoban är inte roligare än cirka 50 kilometer i timmen mesta tiden. Vi hann med en tidigare färja i Helsingör, tidsmarginal? 4 minuter!
När vi kört av i Helsingborg törstade jag efter svensk radio. Inte reklamradio utan SR. Slog på P3 där programmet Humor pågick och just när jag satte på så spelade de en liveinspelning med Rallygänget: Anna Mannheimer, Peter Apelgren och Stefan Livh. Jag är mycket svårflirtad med humor men Rally är ju så bra och Anna Mannheimer en av de roligaste personerna i landet. Slog sedan över till P4, när sporten var slut så kom Rakt över disc med Clabbe af Geijerstam, inte repris på gamla program utan nyproducerat, helt otroligt.
Så det blev en verklig "svenskdos" direkt och hemmakänslan kom som på beställning.
Just nu är jag i Trosa och jobbar, far hem till Tjörn i morgon och då ska jag slänga mig i havet även om det ösregnar! Mjölkeviken nästa!

Om knappt två timmar styr jag och barnen, och Ture och Sven, hem mot Tjörn för fem veckor i Sverige. Det slår mig att vi faktiskt bott här ett helt år, tiden har gått superfort.
Bäst har varit att jag hittade Tilly, hästen, och de vänner jag fått till följd av det. Emils skola har också varit helt fantastisk även om jag är skeptisk till all välgörenhet man förväntas engagera sig i. Dessutom är skolsystemet konstigt när barn tvingas byta skola fast de bor nära. Emil slutar i dag sin skola för gott och nästa läsår blir det en ny. Om inte fyra personer hoppar av och vi kommer in, är på plats fyra på väntelistan!
Jag tänkte att skoluniform skulle minska mobbning eftersom du inte kan urskilja de fräcka från de mindre fräcka. Men det spelar ingen roll, de mobbar lika mycket här som hemma. För Lukas har det varit lite jobbigt ibland men samtidigt har han fått ett par riktigt fina vänner som jag tror att han kommer att ha kvar hela livet.
Skitsnack i stall och dumma kommentarer på whiteboarden är inte ett svenskt fenomen, skitsnack och dumma kommentarer hör stall till. Det som är konstigt här är att alla sköter sitt, alla har egen kärra, egen grep, egen sopborste, fodrar sin häst osv. Det känns lite bakvänt ibland men samtidigt försvinner det där småtjafset kring sopning, trasiga redskap med mera. Så jag jag gillar det på ett sätt samtidigt som jag saknar kollektivstallskänslan från hemma.
Maten i England är god! Här smakar lamm aldrig kofta! Så englandsmatens dåliga rykte är en myt!
Cidern är stark! En cider och man är rund under fötterna!
Och slutligen, jag trivs, och tycker nästan att fem veckor är för mycket att vara borta. Dessutom kan inte Vicky följa med eftersom hon enligt engelska regler inte får komma in i landet igen än på två månader. Tjejerna i stallet planerar att hämta henne från Peter redan ikväll trots att han ska vara kvar här i ytterligare tre veckor. De tror att hon får tråkigt här och det är nog sant.
Om fem veckor börjar jag mitt andra år här och det med mycket mer glädje än jag startade mitt första.

Så är resrutten upplagd. Det blir avfärd på fredag klockan 12, eller strax därpå. Efter avsked från Emils alla klasskamrater, trevliga föräldrar och underbara lärare lär mascaran vara utsmetad i hela ansiktet... Hoppas fortfarande på ett mirakel och att Emil ska få plats på skolan men det verkar tröstlöst just nu.
Klockan 16 går färjan från Dover till, nej, inte Calais utan Dunkurke ( med res för stavningen). 2,5 timmars båtfärd blir ett skönt avbrott från körningen. I Bremen blir det väghotell med frukost. Ture får sova på hotellet, Sven får husera i bilen. På lördag blir det Puttgarten-Rödby och Helsingör-Helsingborg. Tror att jag är hemma vid åtta-tiden. Sedan på söndag bär det av till Trosa för jobb till tisdag. Så mycket semester blir det inte. Är webbredaktör i ett par veckor och har ett par större artiklar att skriva åt olika kunder. Men lite sol, bad och umgänge med vänner ska det allt bli! Nu ska jag packa, jobba och ikväll blir det ridtur och några öl på puben med kompisar.

Vi har ju haft lite "minor problems" med huset som ni som följt bloggen vet. Dragigt, kallt, trasig oljepanna och så vidare i oändlighet... Bland problemen finns en trasig diskmaskin, den har fungerat men inte helt.
Så, när de var här och fixade fönster och annat utlovades också en ny diskmaskin, och vi har väntat och väntat. Så ringde en kvinna förra veckan, från "strutter och prutter" (mitt smeknamn på företaget som sköter uthyrningen och underhållet av vårt gamla stenhus) och sa att en ny diskmaskin skulle komma som i dag. I går ringde en man och sa att de ska komma i morgon, han hade ingen aning om någon kvinna från "strutter och prutter". I dag kom de med en ny diskmaskin, slet ut den gamla, upptäckte att den nya också var trasig och for iväg för att hämta en ny. Gissa i vilket skick de lämnade köket.
Jag roade mig med att ringa "strutter och prutter" och fråga varför vi ska få en i dag och en i morgon, tycker själv att en är mer än nog liksom. "Sorry, I can't help you mrs Grundberg" svarade Debbie, fixarkvinnan. Som om jag behöver hjälp... För mig kan de sätta in en diskmaskin om dagen, jag betalar ju inte.
Så hur slutade detta? Spänningen är stoooor!!! De som kom i dag skulle inte alls byta diskmaskin, de kom tillbaka sura som ättika och hämtade sina verktyg men torkade inte upp vatten som blivit skitigt av deras skor på köksgolvet. På utsidan lämnade de den gamla diskmaskinen. I morgon ska "rätt" gubbar komma och sätta in en diskmaskin. Får se om de får ihop logistiken.
I går var jag och Stina och såg musikalen "We will rock you", det var HUR bra som helst. I dag hade jag utlovat Madame Tussaud men det fanns inga förköpsbiljetter kvar och jag VÄGRAR ställa mig i den kön som det ALLTID är till det stället. Därför blir det ett besök på Hamleys istället och lunch i Covent Garden. I morgon åker Stina hem och på fredag styr jag, barnen, Ture och Sven bilen mot Sverige!!

I dag har Emil varit på besök på sin nya skola och jag har varit på föräldramöte. Samtidigt som det är sorgligt och frustrerande att vi inte får vara kvar på Prae Wood så är det spännande med nytt. Emil trivdes och säger att han nu är storebror eftersom han går på den stora skolan. Så storebrorskapet har inget med yngre syskon att göra, det har med stora skolor att göra. Så, nu vet ni det!!
I går var jag och Stina hemma hos Kyra och klappade Max, och Tip Top och lite andra sagolika hästar. Och vi såg Kyra rida och träna andra. Sådana dagar som igår så är det faktiskt alldeles sant att jag har världens bästa jobb. Inte bara får jag komma hem till en av mina idoler, jag får betalt för det också.
Jag och en kollega var på en föreläsning om och med sportjournalister för ett par år sedan. Då frågade Lotta Bromé, som var moderator, om de närvarande sportjournalisterna skulle tacka ja till att bli privat hembjudna till t ex Henke. Alla svarade ja, utom Annica Duncan. Distansen och objektiviteten bara flög rätt ut ur fönstret när de fick leka med tanken att vara kompis med en världsfotbollsspelare.
Jag vill inte vara kompis med Kyra eller någon annan som jag kanske någon gång i framtiden måste skriva annat än bara trevligt om. Men jag känner ändå att jag får vara fnissigt och barnsligt förtjust i mitt jobb en dag som den igår.

Jag ska ju blogga om mitt liv i England men under sommarmånaderna är jag ju mest i Sverige och mest på Tjörn men också i Trosa och lite hit och dit och här och var. Och jag har ju blivit lite fäst vid mitt bloggande så jag tror att jag får blogga lite om min exil från exilen. Kan man skriva så? Jo, det går, jag gjorde det ju precis.
Nu har en vecka i Trosa med jobb på Ridsports redaktion börjat lida mot sitt slut, i morgon flyger jag tillbaka till England igen.
Att jobba är ingen större börda, jag får chans att träffa vänner och ha trevligt på fritiden och arbetet är kul.
Helgen tillbringade jag hos Lotte i Bålsta. Jag och Lotte träffades på Strömsholm 1987. Jag gick hästskötarkurs och hon var hästskötare hos paret Fresk. Lotte är en sådan där vän som man inte stöter på så många av här i livet och jag är så glad att vi aldrig tappat bort varandra på vägen. Lottes systerdotter fyllde år så jag fick följa med på släktkalas och träffa pappa Roland, Berit och lite syskon. Var hos storasyster Åsa med och tittade på små små hundar och stora stora hästar. Ett 40-årskalas hann vi klämma in också! Tack alla i familjen Lundemo och Dottan för en grymt trevlig helg.