Liv i exil

I fredags blev jag dålig, feber och hostig. Lukas hostade otäckt efter sin hockeymatch i lördags och igår fick Emil ont i örat. Med andra ord, 75 procent av familjen är kass.
Jag tycker det är lite obehagligt med svininfluensan och oroas över att höra Lukas hosta som verkar sitta långt nere i lungorna liksom och själv andas jag som en astmatiker. Men för oss finns inget vaccin i sikte. Vi tillhör inte någon grupp som kommer att få vaccinet inom en överskådlig framtid. Alla barn under fem ska vaccineras, Emil har tyvärr redan fyllt.
Så, det är bara att hålla tummarna för att vi har helt vanliga rekordeliga förkylningar.

I dag har jag hoppat, jag hoppade bort min hemlängtan helt enkelt ;-) Grunnade på om jag verkligen skulle ge mig ut i dag eller stanna i paddocken. Det är ganska blåsigt men blå himmel. Blåsigt väder innebär att Tilly ser spöken överallt.
Men, vi begav oss till skogen. För att komma dit är det lång bit på asfalt och vägar med rätt tung trafik, obehagligt även om Tilly är en trygg och trafiksäker häst.
Väl framme i skogen gjorde Tilly snabbt klart vad som gäller på skogsvägen - GALOPP!!!!
Det är nu ingen jätteskogsväg, det är kanske en kilometer på plan mark, nedför - uppför - och sedan en halv kilometer till.
Första delen gick i rasande snabb korsgalopp vilket fick mig att se ut som en lealös docka i mina försök att: 1, få kontroll, 2, bryta av. Jag ville liksom fatta galopp igen såklart.
Tilly hade en mycket bättre lösning på problemet, hon laddade mot en rejäl vattenpöl och hooooooppade, låååååångt, och landade i "rätt" galopp. Så var det problemet löst.
Lyckades få stopp när det gick nedför men uppför, ja då gick det f..n så fort.
Men den där trista lipiga hemlängtan jag hade i morse, den lämnade jag i vattenpölen.
Och - det är förbannat kul att hoppa ute i skog och mark.

Mailade en av Emils svenska dagmammor i dag för att fråga efter en adress i dessa julkortstider. Berättade samtidigt lite ditt och datt, bland annat att Emil saknar Alfred. Alfred är jämngammal med Emil och bästisen hemma på Tjörn.
Dagmamman svarade och följande är från hennes mail: "Alfred pratade faktiskt om Emil idag. " Vilken Emil? " frågade vi. " Våran Emil " svarade Alfred. ( minns ej i vilket sammanhang som Emils namn kom upp)."
Visst är det underbart att Alfred 5 år, säger så om Emil fast vi bort borta i 1,5 år. Just nu skulle jag bara vilja krama lilla Alfred och mysa med honom och Emil och en go fika i vårt röda hus på Tjörn.

Nikki, Tillys ägare, ska göra en fotokalender till sina föräldrar i julklapp därför begav jag mig till stallet igår för att ta ett foto på henne och Tilly tillsammans. På några foton slank även Vicky med.




Igår var det då dags för julmarknad i svenska kyrkan inne i London. Vi har fått mängder av presenter av dem, bland annat O.P. Andersson förra julen ;-) Därför har samvetet gnagt mig att jag inte varit där än, men nu har jag äntligen varit där och samvetet är lite lättare. Jag älskar Tjolöholms julmarknad och hade väl, omedvetet, den för ögonen. Vi hade dessutom släpat med Nikki för att visa hur en svensk julmarknad ser ut.
Det var inte riktigt som hemma. Det som var som vanligt var att det var "knôkat" med folk. Korv med bröd från Sibylla smakade lika ljuvligt som vanligt. Men sedan var det mycket chips, chokladpudding, nyponsoppa, lakritsbåtar, plopp och annat som vi utlandssvenskar saknar. Det var inte jättemycket julpynt och handarbete alls. Det hade jag kunnat räkna ut om jag bara hade ansträngt mig.
Gillade prästen, han stod utanför och välkomnade alla. Någon hade lämnat sin hund till honom och han ställde glatt upp som hundvakt. Rätt snygg präst faktiskt. Inte för att han är snygg men för att jag gillade stämningen, jag tror att det inte kommer att dröja till jag besöker svenska kyrkan igen.

Vad fick vi då med oss: Pepparkakshusbyggsats, julmust, pepparkakor, glöggkryddor, ostbågar, mossa till adventsstaken, färsk jäst och lite godis!!

Vi har liksom varit lite i "landet mittemellan". Vi nås inte riktigt av den svenska influensahysterin och inte heller av den engelska. Och vi tror dessutom att Peter hade influensan i somras och han överlevde ju. Fast nu dör det en del små barn här och jag kommer nog att se till att Emil blir vaccinerad. Han kommer att bli väldigt arg för han är helt oförstående till att man ska behöva utstå smärta i någon form någonsin. Han avskyr verkligen när det gör ont och att till exempel ta ut en tagg på honom låter sig inte riktigt göras.

Också till något helt annat. Alexander Zetterman kan antagligen anklagas för att ha fötts med silversked i mun. Pappa heter Royne Zetterman, hemma har de en hästförsäljningsverksamhet som är proffessionell som få i Sverige, killen ser bra ut och är rolig dessutom.
MEN, han är ju otroligt ambitiös och målmedveten och jag tror att Alexander hade lyckats utan alla saker jag rabblade upp ovan. Han bloggar inför och under Globen och jag blir superimpad av denna kille. Läs bara detta inlägg där han går igång på puls, jogging och ridning. Killen är ett unikum, heja heja Alexander. Om inte han tas med i SOKs talangprogram så är de alldeles dumma. Läs inlägget och bloggen här.

I dag har Lukas och hans klasskompisar haft "work shadowing". Vi ville att Lukas skulle få vara med Jaana, Peters kusin, på Hamley's men det gick inte, konstiga underliga säkerhetsregler satte stopp, alternativ två var att vara med Peter, han drog på konferens till Irland. Tredje och tristaste alternativet, stanna hemma med mamsen.
De har fått ett tjockt häfte med frågor att svara på, så nu kan jag se vad Lukas tror och anser att jag gör.

Jag äger mig själv och jag är frilansjournalist.
Jag har ingen boss.
Jag jobbar både självständigt och under instruktion av andra.
Jag kommunicerar genom att skriva, tala i telefon och maila.
Om jag går ut kommunicerar jag inte genom att skriva
Jag möter ofta allmänheten.
Jag administrerar och gör saker.
Talanger jag använder i jobbet: skriva, tala, lyssna, kommunicera, it, hitta information, team work.
Jag jobbar på kontor vid ett skrivbord vid en dator utomhus och på resa.
Min arbetsmiljö är varm, ren, tyst, bekväm och glad.
Det är avkopplande i mitt arbetsrum.
Jag är bra på att skriva, läsa och it.

Så nu vet ni mer om vad jag egentligen gör, i alla fall sett ur en 12-årings ögon.

Jag har fördomar och dessa fördomar ligger till grund för dagens blogg. Jag har nämligen aldrig närmat mig golfsporten alls mer än att Lucky en gång dragit en repa på Hamra golfbana, preskiberat idag, vi gav oss aldrig till känna för jag gissade att det hade blivit dyrt, och att jag kan namnen på Parnevik, Sörenstam, Kock och några till.

Golf är dyrt, detta är en fördom för jag har som sagt inte en aning om vad det kostar att golfa, och jag gissar att det är än dyrare här i England. Golfar man året om i Sverige? Jag tror att golfbanorna stänger under bistra vintern, det gör de inte här - stänger under bistra vintern, varför? Det finns ingen bister vinter. Här är grönt och skönt hela året och folk golfar glatt hela tiden. I dag red jag förbi golfbanan och då såg jag mannen med jobbet som jag tror kan bidra stort till att golf är dyrt.
LÖVBLÅSARMANNEN! Han gick runt med en mackapär och blåste bort alla löv från golfbanan, gissa hur lång tid det tar. Många löv blir det och stor är golfbanan. Tacka tusan för att golf är dyrt när det måste finnas en lövblåsarman som rensar bort löven varje dag halva året.

Såg även en Porsche Cayenne på vägen hem, i bilen hade de en jättestor dobermann som flängde runt i hela bilen och skällde ut mig och Tilly och anföll mot rutorna. Matte satt oberörd i framsätet och såg på. Hur mycket pengar har man när man kan låta jättehunden härja fritt i svindyra bilen? Antagligen hade de en till att använda när den andra är för skitig! Har förresten sett fok här som har biltvättservice hemma, någon kommer hem till dig och tvättar din bil medan du gör annat viktigt liksom, en del har det bra!

England har skakats av en "skandal". Den 20-åriga Daniel Radcliffe som spelar Harry Potter har rökt hasch, kanske, troligtvis, på en privat fest. Vilka 20-åringar gör inte det någon gång? Men nu är han ju inte bara Daniel Radcliffe, en helt vanlig ung vuxen, han ÄR Harry Potter, och då är man from och oskyldig som ett lamm.
Bilderna som läckt ut visar honom med målade mustacher i ansiktet och rubriksättaren har haft kul:
"HARRY POTHEAD"
Inne i tidningen blev rubriksättaren än mer "vild":
"Harry Pothead and the stoned magician".
Jag tycker faktiskt att unge herr Radcliffe får göra vad han vill, att den s.k vännen som sålt historien är en riktig apa men samtidigt tycker jag att rubrikerna är så kul. Hemma är vi inte så elaka.

Igår var vi ute på en lång shoppingrunda, Peter ska på en konferens där kostym, eller helst frack, krävs, så vi inhandlade kostym och fluga. Och lite annat till mig och barnen. På vägen hem stannade vi vid en stor mataffär. Vi tyckte att det just denna söndag var många underliga karaktärer som handlade i denna mataffär. Varför vi bestämde att man måste vara konstig för att få handla varpå hela familjen Grundberg, förutom Emil, gick "funny walk" över parkeringen. Om någon förstod att vi var svenskar måste de tro att Sverige är ett MYCKET underligt ställe. Emil var generad över vårt udda beteende.

Jag har en uppdragsgivare som alltid ringer när jag känner mig missmodig. Som egen företagare drabbas jag av många olika oroskänslor emellanåt. För många jobb hos samma uppdragsgivare, för få uppdragsgivare, för  många jobb - för lite tid, för få jobb - för mycket tid, för lite pengar och så vidare.
Nåväl, denna uppdragsgivare som jag jobbar sporadiskt för lyckas alltid ringa när jag känner oro, det är som om hon känner på sig att, "nu behöver nog den där Annika muntras upp, jag ringer och ger henne lite jobb".
Så nu känner jag att helgen kommer att bli RIKTIGT rolig och att jag ska unna mig att vara ledig, fram till jul blir det massor av jobb och det är SKITKUL!
I morgon blir det London och matmarknad med Lena och Steve, om det bara kan sluta regna.
Nu närmast ska jag dra på gummistövlarna och ta in två genomblöta pållar. Tydligen ska den rika bilgrannen, granne med stallet alltså, ha tältparty... Kul för honom i regnet, hihihi!

Konversation från bilfärd hem från skolan:
"Mamma, jag gillar skolan nu"
"För jag gillar en sak nu som jag inte gjorde förut, jag gillar när vi jobbar litegrann."
"Mamma, för nu kan jag snart läsa, som du och pappa, Lukas han kan inte läsa."
Här protesterade jag lite, visst kan storebror Lukas, 12 år, läsa.
"Nej mamma, det kan han inte, det har jag sett. När han läser är det helt tyst så jag vet, han tittar bara på bilderna."
"Mamma, när jag blir stor och blir en pappa, får du fler barn då?"
Även här måste jag då protestera, förklarar att Emil måste hitta en tjej som får bli mamma till hans barn, en tjej som han får pussa och krama.
"Jag tänker inte pussa henne, men jag kan träffa en tjej, men inte pussas, i alla fall inte första gången." Klok gosse, det är viktigt att gå försiktigt fram med tjejerna.

På söndag kommer Lotta hit. Jag ska hämta henne på Gatwick och sedan ger vi oss ut på äventyr i dagarna två. Vi ska göra reportage hos en svensk kvinna som föder upp fälttävlanshästar här och hos en konstnär som gör hästskulpturer av drivved, jag ställer frågorna - Lotta fotograferar!!
Natten mellan söndag och måndag ska vi bo på B&B. För att logistiken ska funka här hemma så ska Emil gå på fritids, givetvis är det ett privat fritids men det var inte så dyrt ändå. Det fina i kråksången är att man kan använda sig av dem lite då och då när det behövs och bara betala för varje tillfälle. Nu är ett sådant tillfälle, nästa blir när jag åker hem hela veckan då det är Göteborg Horse Show.

I dag fyller en av mina allra bästa och absolut roligaste vänner 40 år! Så massor av grattis till Lotte, du är bäst!!!!!

I stallet har vi en dam som har en häst som är 35+. 35+ är en avsevärd ålder på en häst. Själv är damen bara 45+ men redan flintis. Det är egentligen helt oväsentligt men eftersom hon dessutom är synnerligen otrevlig kallar jag henne "skalliga damen", så ond och elak är jag. Nåväl, det var inte hennes frisyr som skulle dryftas här.
Det är hästen. Den kan knappt gå, på bakbenen är tydligen ledbanden så uttänjda så de "hoppar över" hasen och hamnar på fel sida emellanåt, då kan hästkraken inte gå alls. När ledbanden ligger rätt så stapplar den, om det fanns rullatorer för häst skulle den behövt en, antagligen redan för tio år sedan. Den har inte fällt vinterpälsen det senaste decenniet och ser därför ut som en curly coated retriever. "Skalliga damen" har veterinären hos den ibland, hovslagaren skor den regelbundet, till exempel idag. I Sverige hade hovslagaren och veterinären och alla i stallet slagit larm för länge sedan. En sådan häst hade avlivats av myndigheterna om inte ägaren tog reson.
Här snackar alla istället skit om damen och hennes häst bakom hennes rygg medan hästen lider.

... Digby jättehunden? Tror att filmen hette så. Den kom någon gång då jag var barn, en film om en lurvig hund som av någon anledning växte och blev just en jättehund. Det var en barnfilm och jag kommer ihåg vad Digby var för en hund även om jag inte kan namnet på rasen. Jag tyckte att filmen var hemsk och har sedan dess inte kunnat med "Digby-hundar". I dag när jag var ute i solskenet på en alldeles underbar ridtur (hack som de säger här på den brittiska ön) med Tilly kom en "Digby-hund" och flög på Tilly. Det är inte mycket som rubbar lugnet hos en 20-årig dam så hon rörde inte en min, bara fortsatte att skritta på som om inget hänt. Men jag måste erkänna att jag tyckte det var lite obehagligt och "Digby-hundar" är fortfarande ingen favoritras om man säger så.

Jag har blivit intervjuad, usch! Det är lika illa som att bli fotograferad, nej förresten, det är värre. Men samtidigt lite smickrande. Det är nättidningen Frilansjournalisten som intervjuat mig i egenskap av frilansjournalist. Foto skulle de ha också, dubbelusch med andra ord. Den snälla journalisten som intervjuade mig lät mig läsa texten efteråt. Jag gjorde bara en liten ändring även om jag tyckte att hela alltet var ett långt stön. Ungefär som när man ser foto på sig själv, har jag verkligen så stor näsa? är jag verkligen SÅ tjock? Blå är inte min färg?
Varför jag inte ändrade mer? För att jag vet att jag sa precis som hon skrivit även om det låter lika dumt som kroppen är tjock på ett foto.
Jag ändrar inte utan tar med mig känslan i jobbet och tänker på det när jag intervjuar andra. Det är en väsentlig skillnad på att intervjua och att intervjuas, det är bra att tänka på ibland. Samtidigt är det ju alltid smickrande att vara utvald.