Liv i exil

I stallet har vi en dam som har en häst som är 35+. 35+ är en avsevärd ålder på en häst. Själv är damen bara 45+ men redan flintis. Det är egentligen helt oväsentligt men eftersom hon dessutom är synnerligen otrevlig kallar jag henne "skalliga damen", så ond och elak är jag. Nåväl, det var inte hennes frisyr som skulle dryftas här.
Det är hästen. Den kan knappt gå, på bakbenen är tydligen ledbanden så uttänjda så de "hoppar över" hasen och hamnar på fel sida emellanåt, då kan hästkraken inte gå alls. När ledbanden ligger rätt så stapplar den, om det fanns rullatorer för häst skulle den behövt en, antagligen redan för tio år sedan. Den har inte fällt vinterpälsen det senaste decenniet och ser därför ut som en curly coated retriever. "Skalliga damen" har veterinären hos den ibland, hovslagaren skor den regelbundet, till exempel idag. I Sverige hade hovslagaren och veterinären och alla i stallet slagit larm för länge sedan. En sådan häst hade avlivats av myndigheterna om inte ägaren tog reson.
Här snackar alla istället skit om damen och hennes häst bakom hennes rygg medan hästen lider.