Liv i exil

Emil har nu varit och tagit farväl av sina dagmammor. Han vet att det finns en dum tant som bestämt att han inte får vara där mer fast jag arbetar.
I dag gick vi förbi och alla barnen och Emils dagmamma stod och vinkade i fönstret, Emil blev superledsen och började gråta. Han sa att jag inte skrikit tillräckligt högt på den dumma tanten. Bara jag talar tillräckligt högt så ska hon ändra sig.
När vi sedan kommit hem och satt och pratade så sa han: "Mamma, i morgon, när vi har sovit och vaknat igen, då går vi till den dumma tanten och kramar henne. Då måste hon bli snäll och jag får komma till dagmammorna igen.".
Jag fick tårögt tala om att det inte funkar riktigt så, att vuxenvärlden är så mycket mer trist och komplicerad än barnens enkla värld.