Liv i exil

I går flög jag och Emil tillbaka från Göteborg, Säve, och till Stanstead och bredvid oss satt en terrorist! En rätt snygg man, 40+, satte sig i stolsraden mitt över oss. Med sig hade han en väska stor som en hockeybag vilket personalen uppmärksammade. Den höll inte handbagagemåtten i någon del alls. Mannen fick inte upp väskan i förvaringsfacken utan fick knöla in den under sätet. Han residerade i de tre stolarna alldeles själv. Sedan började han sms:a med sin mobil, personalen ropade ut att all elektronisk utrustning ska stängas av, och mannen sms:ade. Personalen ropade ut meddelandet än en gång, och mannen sms:ade. När flygvärdinnorna gick förbi gömde han mobilen. Jag var skräckslagen, flygrädd som bara den. Till slut när planet börjat rulla och mannen sms:ade sa jag till personalen. De fick hota honom att stoppa planet, först då stängde han av. Därmed hade jag redan scenariot fullständigt klart för mig, mannen är TERRORIST och vi ska DÖ! Jag satt och grät och kramade Emils hand medan mannen fortsatte att bete sig märkligt.
Väl uppe i luften beställde han in två flaskor vin och jag förstod att han inte var muslim i alla fall. Tillslut kom jag till sans och konstaterade att det antagligen var en arrogant och extremt flygrädd karl! Och vi landade säkert på Stanstead och lämnade mannen svettig med sin näsduk som han hela tiden torkat sig i ansiktet med, i planet.
Ikväll ska jag provrida Kizzy för att eventuellt bli medryttare, det ska bli kul men är nervöst så här i förväg!
Hej hopp galopp