Liv i exil

I dag när jag tagit på mig och tittade neråt såg jag för första gången på lääänge att inte magen putade ut mer än brösten. Att vara platt och tjock innebär att proportionerna ibland blir helt fel. Sedan barnafödandet startade har bantningsförsöken varit många. Sedan Lucky försvann har förfallet varit totalt. Och jag är ingen bantande person, har testat flygvärdinnedieten, pulver, viktväktarna etcetera men lessnar fort. Men nu gör jag som jag gjorde i tonåren. Emot alla sunda rekommendationer. Med Emil tre timmar i skolan och med ett arbetsschema som fyller mer än heltid så måste jag rationalisera. Och ätandet går bort. Bra eller inte men jag är lycklig för att min mage intagit en lite mer diskret roll på min kropp.