Liv i exil

I går så bestämde vi oss. Dags att upptäcka trakterna nordöst om oss. Suffolk blev det, och kanske lite Norfolk. Vi googlade runt och bestämde oss för staden Great Yarmouth. Vi fann en "petfriendly" hotell som vi ringde upp och bokade in oss på. Kände redan på namnet, Seashells guest house, att det bara kunde bli bra. De hade bara ett litet rum kvar men vi fick knö, det var inga problem för dem, och inte för oss heller.


När vi kommit fram och installerat oss gav vi oss av ner till havet. Ture vågade bada. Tror minsann att han saknar havet. Vicky stod mest på strandkanten och skällde ursinnigt för att han var så vågad och hon inte vågade följa med.

Det fanns ett litet tivoli också där Lukas och Emil roade sig en timma eller så.


Efter en god natts sömn och frukost gav vi oss av till det museum vi på förhand bestämt oss för att utforska. Vi var så tidiga att det inte hade öppnat än. istället gick vi in på ett krukmakeri, byggt i ett gammalt rökeris lokaler. En del av huset är byggt mot den väldigt gamla stadsmuren och resten med vrakved. Great Yarmouth Pottery var ett helt underbart och charmigt ställe. Vi gick sedan in på vårt ursprunliga mål, Time and Tide museum. Det var som museum är mest, varken mer eller mindre. Även det huserade i ett gammalt rökeri så det doftade ljuvligt. Lärde mig att vi männiksor är extra känsliga för lukten av brinnande trä och att vi dras mot lukten. De tror att de är någon urtidsinstinkt...
Sedan fikade vi lite på en parkbänk innan vi tryckte in adressen till en väderkvarn på GPS:en, men till kvarnen kom vi aldrig... Först såg vi en skylt: "The Real Ale Shop", givetvis måste vi dit. Nöjda och glada, 12 flaskor Ale rikare åkte vi sedan vidare.
Vi tuffade vidare och följde skyltarna mot en vingård. Tillslut kom vi fram.

På Shawsgate fick vi provsmaka, vi promenerade bland vinrankorna. I dag gråa och trista men senare i sommar fulla med vindruvor.

Vi lämnade vingården många vinflaskor, och must till barnen, rikare och fortsatte färden mot kvarnen. Men innan vi hann dit kom vi till Framlingham och där finns Framlingham Castle. Där spenderade vi ett par timmar, bland annat kunde man gå uppe på slottsmuren, något som var fantastiskt vackert och fantastiskt obehagligt. För dem som inte vet är jag löjligt höjdrädd, jag hade ont i magen hela tiden och var mycket fåordig.



Nu är vi åter hemma, testar lite Ale och jag ska strax krama kudden. Väderkvarnen tar vi nästa gång.