Liv i exil

I natt kom det en liten törstig och småfebrig Emil tassandes till min sängsida. Han fick lite vatten och kröp sedan ner mellan mig och Peter. Innan han somnade om låg han och pratade lite. "Mamma,vet du, om jag blundar vet jag ändå var jag är. Titta här, nu tittar jag och jag är här, nu blundar jag och jag vet att jag är här." Det är fantastiskt vad mycket man kan och hur mycket hjärnan snurrar när man är fyra. Nu ska jag lägga mig och läsa och kanske blunda och undra var jag är.